Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Ulrik Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
het som hon tror tillkomma en påfves dotter, en värdig ättling
af den fruktansvärda familjen Borghia, och slutar med dessa
ord: »men Di är hustru, undersåte och tjenarinna åt Alfonso
af Estet hertig af Ferrara, och ni är i Feirara!» — skall
aldrig glömma hur hans blick kastade flammor, hur hans gestalt
växte, huru orden, ett efter ett, föllo som glödande stenar ned
på den brottsliga kvinnans hufvud, och tvang henne ned i
stoftet för denna våldsamt utbrytande, länge kufvade vrede, medan
han stod der som en straffande envåldsherre, utan en åtbörd,
kuf-vande henne endast med blicken, som man tämjer ett vilddjur.
Det var stor, äkta, oförfalskad konst detta, just derför att det
var en så omutlig natursanning som gjort sig gällande i allt.
Det var starka färger och breda penseldrag, — kanske alt för
starka för vår tid, då man icke gema vill uppskakas, utan i
stället vaggas in; men säkert är att det var en
skådespelarkonst som skulle vunnit verldsrykte, om den utförts på ett
språk som talats och förståtts af ett af de stora kulturfolken.
Hans Ludvig den elfte var ett annat mästerstycke i
åter-gifvandet af en säregen karakter, en skapelse som hos oss söker
sin like. Denna blandning af statsklokhet, dödsfruktan,
grymhet, list, en sorts knarrig godlynthet, hätskhet och fromleri,
framstäldes af Torsslow under den mest originella skepnad man
gema kan få se vandra öfver en scen. Dödsscenen var i
synnerhet beundransvärd genom det psykologiska skarpsinne,
hvarmed konstnären just i den lät alla de ofvannämda skiftningarne
hos en verldshistorisk gestalt framträda, och endast det sätt
hvarpå han tummade sin amulett, medan den halfslocknade
blicken ännu liksom skelade efter makten och lifsnjutningen,
var nog för att stämpla honom till en stor skådespelare.
Och i Klostret Castro, när, vid det tredje kanonskottet, den
bräcklige kardinal Montalto kastar bort kryckan och
förställningen och står der i hela sin sparda kraft som den manlige
påfven Sixtus den femte, hvilken genialisk förvandling, hvilken
gigantisk uppenbarelse. Det är sant att situationen är i hög
grad spännande och tacksam — men det behöfs en stor
skådespelare för att göra den sann. Jag har sett en af Torsslows
många imitatörer göra den efter honom, men med den stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
