Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sara Fredrika Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag glömmer den aldrig. Det var då som Victor Hugos
»Ringaren i Notre-Dame», i öfversättning af Anders Lindeberg, for
första gången gick öfver svensk scen. Det var en högtid för
den tidens publik, och icke minst för mig, der jag, sextonårig
och öfverlycklig, låg uppe på tredje radens sida för att åse
det spännande och i mitt tycke då, oöfverträffliga stycket. Det
är möjligt att nutidens temligen blaserade publik skulle skratta
åt detta, den franska skräckromantikens, af Charlotte
Birch-Pfeiffer fyndigt nog dramatiserade, kraftstycke, — det är ju
också möjligt att den skulle ha rätt deruti, ty de fyrtio år,
som gått sedan den kvällen, hafva fört med sig många nya
vindar, som sopat undan i skräpvrån mycket af hvad som då
intog hedersplatsen i samtidens åskådning och ynnest, — men
hvad som är lika säkert, det är att ett sådant utförande som
det stycket då fick, skulle kunna adla det som vore sämre än
detta. Der spelade Torsslow Claude Frollo, Stjernström
Qva-simodo, Georgina Wilson Esmeralda, Gustaf Kinmanson
Phoe-bus de Chateauprés, Malmström Clopin Trouillefout,
mirakelkungen, och sist, men ändå främst, der spelade fru Torsslow
syster Oudule, den vansinniga, i sin håla inspärrade kvinnan,
som af hela sin menskliga förtid icke eger kvar mer än ett:
moderskärleken, sorgen öfver sitt förlorade barn.
Jag minnes ännu som det varit i går hvilken andlös
spänning som herrskade i den fullsatta salongen när ridån gick upp
till andra akten, och man såg det fårade anletet, det raggiga
gråa håret och den vilda stirrande blicken hos detta kvinliga
vidundér, som i all sin realistiska gräslighet blickade fram ur
sin håla och vid åsynen af den dansande zigenerskan skakade
sina rostiga jemgaller. Och när den djefvulske presten
öfver-lemnade den unga danserskan i hennes våld, med hvilket
tig-rinnesprång rusade hon icke fram till gallerna, med hvilket
rytande af hämdlust fattade icke hennes knotiga händer om
den unga flickans smidiga handleder, huru frossade hon icke i
blodtörstig ifver utaf förkänslan af den hämd hon skulle få
utkräfva på en ättling af det fördömda folk som hade röfvat
hennes barn.
Ännu ljuder i mitt öra när som helst hennes djupa, af hat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
