Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Georg Dahlqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gör ändå frånvaron af grimering att ansigtslikheten blir
störande — ty någon tid att grimera om sig vid dessa
ögonblicks-förändringar finnes icke, och experimentet kan möjligen vara
pikant — men konstnärligt blir det aldrig.
Utom sina många konstresor, gjorde Dahlqvist också under
åren 1837 och 38 ett par studieresor utomlands, under hvilka
han besökte Berlin, Dresden, Prag, Wien och några andra
städer i Norra och Södra Tyskland. Utrustad med klen kassa
men rikligt mod, och icke skyende några besvärligheter när
han ville något, gick han för det mesta till fots och tillät sig
endast bitvis lyxen af att åka på postvagn eller jernväg. Han
hade under dessa sina vandringar tillfälle att få se flere af
Tysklands den tiden mera framstående skådespelare, och det
var nog från den färden som han förde med sig. idén att
spela tvenne roller på en kväll.
Under ferietiderna, då han, som andra, så väl hade
be-höft hvila sig, arbetade Dahlqvist mera äu någonsin. Knapt
hade kongl. teatern stängt sina portar, förrän han var ombord
på ångbåten och antingen ensam, eller i sällskap med en eller
flera kamrater, gaf han sig ut på konstfarder kring land och
rike, uppträdande i hvarje stad, i den minsta sal som på den
största teater, beundrad och applåderad öfverallt, lika lugn och
lika glad om det gick illa eller väl, endast han fick spela.
På detta sätt genomreste han Sverige, Norge och Finland
upprepade gånger. En gång utsträckte han också färden till
Köpenhamn, der han uppträdde en enda gång. Den färden
var något som Dahlqvist icke gerna talade om, och icke heller
gerna hörde nämuas. Han gjorde der ingen lycka, — de glada
Köpenhamnarue forstodo honom icke, och hvad var väl
naturligare än just det? De sågo honom i några lösryckta scener,
hörde honom återgifva ett par för honom skrifna monologer;
han kom från resan direkte upp på scenen, uttröttad, bragt ur
jemvigt på denna främmande grund der han inga vänner hade,
der alla förutsättningarne for uppfattningen af hans
egendomliga skådespel arpersonlighet saknades, och der den undrande
publikens brist på sympati slog emot honom som en kall
vindpust och släckte ut hans redan förut tröttade inspiration.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
