Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Georg Dahlqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
söndagsförmiddagen drog då en skara skrålande gatpojkar upp
och ned för Storkyrkobrinken, anförda af en lång, trasig,
rödhårig hamnbuse med en knölpåk i handen, den han svängde som
en tamburmajor sin staf, i det han raglade fram och tillbaka i
spetsen för den bullrande hopen. Jag var också ute och skulle
se på uppträdet, men jag glömde hela upproret, när jag i
hörnet af Stadssmedjegatan och Storkyrkobrinken fick se Georg
Dahlqvist stående i sin långa syrtout, med armarne i kors
öfver bröstet och med det gamla vanliga smålöjet i mungiporna.
Det var penningar värdt att se den blick, med hvilken han
mätte den på en gång ruskiga och drastiska figuren i spetsen
för pojkskaran; det syntes att det var en studie han gjorde,
och jag är öfvertygad om att, hade han haft något lämpligt
tillfälle att använda den tragikomiska figuren, nog hade han
gjort det och det så naturtroget man kunnat önska.
Dahlqvist hade ett i hög grad känsligt och lättrördt
sinne. Snar till vrede, var han om några ögonblick god igen,
och sorglös som fågeln i skogen, lefde han för dagen som en
äkta konstnärsnatur af den gamla stammen. Lidelsefullt
förälskad i sin konst, förblandade han den ofta med sig sjelf,
och derför retade kritiken honom stundom till lågande harm,
när den förgrep sig på skapelser, som han trodde ofelbara, [-derför-] {+der-
för+} att han såg dem sådana i sin fantasi.
Med tiden svalnade dock det heta blodet, och han
erkände mången gång det rättvisa i anmärkningarne, om han
också icke kunde förlåta det retsamma i sättet hvarpå de ofta
gjordes.
Jag mins ett uttryck af honom då han en gång uppe i
foyern larmade öfver en i hans tycke orättvis kritik och någon
sade honom att sådant måste man tåla, när man en gång
gif-vit sig under offentlighetens dom.
— Det vet jag! — utropade Dahlqvist, i det han steg
upp från bordet der han suttit; — men när jag målar med
mitt hjerteblod, så skola de inte behandla det som om jag
suddade med vattenfärg! —
Hvilken känslomenniska Dahlqvist var, bevisade han mer
iin en gång, då han vid kollationeringar uppläste sin roll, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
