Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pierre och Fredrik Deland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väl att midt i denna rikdomsforlägenhet kunde man låta det
vara nog med de tre hufvudpartierna.
Pierre Delands framställnig af den hederlige lagmannen,
som tar den vandrande studenten for den efterspanade tjufven,
och låter den verklige tjufven gå, i det han sjelf släpper ut
skrifvar-Hans och ger honom penningar till på köpet, — var något
af det bästa i det burleskt-komiska som man gerna kan tanka
sig; — det var den bornerade embetsmannasjelfkärlekens och
den af staten patenterade dumhetens apoteos! Det varen
dumhet, som blef rent af något rörande; den raka hållningen, de
utspärrade ögonen, den vigtiga minen med de utblåsta kinderna
som pöste öfver den åtdragna spännhalsduken, liksom de
hängande läppame på en trogen och hederlig rapphönshund, allt
detta bildade ett helt af den mest sanna och utomordentliga
effekt. Det var som om den gamle teaterdirektören i denna
kostliga, på sjelfforgudningens högsta trappsteg stående
representant af den borgerliga ordningen, hade velat koncentrera allt
sitt gamla groll och all sin till botten gående bekantskap med
det envisa trakasseri, den oupphunna omedgörlighet, som under
den synliga formen af stationära landstatstjenstemän och
stads-dominerande borgmästare eller polisfiskaler, förr i verlden utgjorde
den resande teaterdirektörens fbrtviflan, och när man såg
fet-lagda och välmående domare och magistratspersoner skratta, så
att magame hoppade, åt denne kostliga inkarnation af alla
deras omedvetet löjliga sidor, kunde man icke undgå att tänka
sig den blodiga ironi, som ligger deri, att en hel samhällsklass
skrattar åt sin egen undergång, såsom den franska royautén och
aristokratien en gång gjorde, när den icke allenast åsåg, utan
äfven sjelf spelade med i Beaumarchais »Figaros bröllop».
Hans Rosenmiiller var en figur af helt annat slag.
Rörlig, ifrig, beräknande, köpman i hvar tråd — ja, så genomgående
köpman, att han inrangerade allt, hustru och barn, hjerta och
framtid, trä och olja, äktenskap och husköp, faderskärlek och
vexelaffarer, på samma kontokurant, — flög han omkring från
börsen till kontoret, från kontoret till förmaket och från förmaket
till magasinet, bokstafligen som ett torrt skinn, och när han i
upplösningens ögonblick tog fram faders tårar och köpmanna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
