Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Tokiga språkläraren“ - 2. - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och notarien hade rätt. Tokiga språkläraren stod der
och såg ut som ett lefvande begrafningskort, med den gamla,
sönderslitande texten: “Tillkännagifves att förhoppningar,
på hvilka bygdes ett lifs lycka, våldsamt afledo etc. etc.
Sorgens beklagande undanbedes“.
Hans kinder hade nyss färgats af en brännande
rodnad, nu var han blek som förut, och hans oroliga öga
stirrade mot kyrkodörren som väntade han derifrån en
uppenbarelse eller en dom.
Hastigt gick en hviskning genom massan. Nu komma
de! hördes öfverallt, och med spänd väntan emotsågos de
unga. Orgeltonerna brusade ut i det fria, liksom ville de
bjuda aktning för all den renhet som af dem ledsagades ut
i verldshvimlet, klockorna ringde, och de unga, tårögda
konfirmanderna kommo, följda af föräldrar och anhöriga,
långsamt ut ur kyrkan.
Och anmärkningar haglade, — speglosor regnade från
den lefvande muren derute.
Men på en gång blef det stilla i hopen, och anmärkningarne
dogo bort i en hviskning af beundran. Det var
en ung flicka, vacker som en engel och blond som en
engelska, hvilken högväxt och smidig sväfvade fram vid en
gammal mans arm, — densamme som nyss ledsagat det
äldre fruntimret till vagnen. Öfver allt der hon gick fram,
böjde man sig för skönhetens och oskuldens omedvetna
majestät, — och snart voro den unga flickan och hennes
ledsagare midt för språkläraren.
Han ämnade taga ett steg för att närma sig dem, då
de framför stående, förargade öfver hans nya försök att
störa dem, med all makt trängde honom tillbaka; han blef
ursinnig, hans ögon nästan sköto fram ur sina hålor, och
allt mera undanträngd, såg han den unga flickan försvinna.
“Hon! det var hon!“ utropade han nu för första gången
på många år, med ett vildt anskri, och föll baklänges i gatan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
