Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Tokiga språkläraren“ - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spegel, hade han ändå hjerta i bröstet. Han var inte på långt
när så utlefvad och mätt som unga män vid hans ålder
äro, eller affektera att vara. Då han derföre såg den långe
mannen försvinna, skyndade han bort från sin vän löjtnanten,
— hvilken följde med strömmen för att se på den
unga flickan, — och trängde sig fram till platsen der
språkläraren låg sanslös.
Han lutade sig ned intill den afdånade, betraktade
noga hans anletsdrag, och efter några ögonblick reste han
sig i den fulla öfvertygelsen att händelsen här återfört i
hans väg en gammal bekant, en länge saknad och fåfängt
efterletad vän. Han vände sig till en gapande gosse, bad
denne skaffa en åkardroska och fortsatte sina bemödanden
att återkalla den stackars mannen till känsla af sitt elände.
Ty den unge mannen misstog sig icke då han anade att
händelsen här invigt honom uti en af de dramer som man
kallar orimliga på tiljan, men som i det verkliga lifvet så
ofta spelas med aktörer som sätta sitt innersta hjertblod in
i den uppgift de hafva att lösa, — och inför en publik
som är lika nyhetslysten som den hvilken betalar sina
platser, men kanske mera sjelfständigt kritisk än den.
“Det är verkligen han!“ mumlade den unge mannen
för sig sjelf, i det han med ömhet och medlidande betraktade
det bleka ansigtet framför sig, “det är verkligen han!
— Stackars Sahlman! på det sättet skulle jag då återse
honom — honom som jag har att tacka för så mycket! —
Stackars, stackars Sahlman!“
Han höjde rösten något vid de sista orden, i det han
lutade sig ned mot den sanslöse, som i detta ögonblick
rörde på sig och öppnade ögonen.
“Hvem ropar mig?“ frågade han med förvirrad blick,
“hvar är hon? — och hvar är jag?“
Han såg sig omkring utan att tyckas ega något
medvetande om hvad som händt honom, och sedan han sökt
samla sina tankar, utbrast han ånyo:
“Hvem var det som ropade mitt namn?“
“Det var jag ... en gammal, gammal bekant! Känner
ni inte igen mig?“ sporde den unge mannen, “har ni så
helt och hållet glömt mig?“
“Jag har glömt allt ... utom henne — henne som
glömde mig!“ utbrast han med sönderslitande ton, i det
han dolde ansigtet i sina händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
