Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Tokiga språkläraren“ - 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utaf att på min arm känna den varma tryckningen af hennes
fina hand, hvit och liten som ett barns.
Jag var som i ett rus. Jag hade velat tala volymer
och jag kunde icke få fram ett ord. Hon måtte hafva märkt
det tryckande i min förlägenhet, — ty slutligen sade hon
med en stämma, hvars välljud jag fåfängt skulle vilja
försöka att tolka — snarast skulle jag vilja förlikna dem med
mellantonerna på en eolsharpa, så smekande och milda voro de.
“Lyckligtvis är det ingen fara att vid denna årstid få
sig ett bad! — Men hvem har jag att tacka för min skrämsel
och min räddning?“
Jag sade henne stammande hvem jag var.
“Ah, ni är informatorn på prestgården?“ sade hon med
en viss förvåning; “så hade jag inte förestält mig den man,
som kunnat få makt med på en gång den stränge fadern
och den vilde sonen.“
“Huru har ni då föreställt er honom?“ vågade jag
slutligen att fråga.
“Som en trettiårig, mycket barsk och mycket pedandisk
herre,“ svarade hon med ett leende, “och icke som en
ung man, som ... som skjuter oskyldiga små foglar och
skrämmer unga, nervsvaga pensionsflickor så att de falla i
vattnet.“
“Ack, kan ni förlåta mig?“
“Ja, på ett vilkor!“ svarade hon i det hon satte på
sig en liten förtjusande, allvarlig min, som klädde henne
så väl.
“Och det skulle vara?“ sade jag, i det jag för första
gången på nytt vågade höja min blick till henne.
“Att ni,“ fortfor hon med en lätt rodnad, “för ingen
omtalar det ... minst sagdt, något egna sätt, på hvilket
vi gjort bekantskap. Jag vill inte oroa min far, och jag
blygs att jag skall vara så pjåkig att låta skrämma mig af
ett skott.“
“Jag lofvar det,“ utropade jag lifligt, “ingen skall få
veta det; det svär jag!“
“Då är jag nöjd ... och nu farväl, och tack för ert
ridderliga bistånd!“
“Jag får således inte följa er till ert hem? Men ni skall
säkert inte ha styrka att ensam ...“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
