Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Tokiga språkläraren“ - 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Åh,“ svarade hon på nytt leende, “så klen är jag
inte ... farväl nu! och för min skull — förfölj icke mer de
stackars foglarne!“
“Jag skall aldrig mera taga bössan i min hand, sedan
jag med den varit nära att döda er!“
“Tack!“ sade hon vänligt och ämnade gå.
Jag tvekade länge. Ändtligen fattade jag mod, gjorde
en förtviflad ansträngning, och frågade darrande:
“Och ni vill inte räcka er min hand, till bevis på att
ni inte är ond?“
“Jo, gerna,“ svarade hon enkelt, “se der!“
“Och jag skall kanske aldrig återse er?“ stammade
jag i det jag omslöt den lilla fina handen med min.
“Man skall aldrig säga — aldrig!“ svarade hon med
en skälmsk och barnslig rörelse på hufvudet; drog sakta
sin hand ur min och skyndade bort.
Jag stod som förtrollad qvar på den plats, der hon
lemnat mig, och stirrade oafbrutet efter den lätta,
bortilande gestalten. Snart försvann hon för mina blickar, och
jag kastade mig ned i gräset och fördjupade mig i drömmar,
hvilkas tillvaro jag aldrig förr anat! Om jag i det
ögonblicket kunnat göra mig reda för hvad som föregick
i mitt inre, så tror jag nästan att jag skulle funnit mig
mer djupt olycklig än något annat.
Det föreföll mig som om jag, liksom den unge riddaren
i sagan, hade i skogen träffat på elfvalek och som om
den fagra elfdrottningen hade tjusat mig med liljehvit barm,
och dragit till sig mitt hjerta, så att jag nu för evigt var
fängslad i hennes garn, och var dömd att förblekna vid
hennes fot.
Hur länge jag förblef liggande i detta tillstånd, vet
jag icke; men hvad jag vet är att när jag uppstod ifrån
mitt blomsterströdda läger, var det mig som om jag på
denna korta stund genomlefvat en tid dubbel så lång som
hela mitt föregående lif.
Jag kastade min bössa långt ut i ån, och begaf mig
hemåt i ett tillstånd af på en gång oro, hopp och
förvirring, som endast den kan fatta, hvilken liksom jag i ett
enda ögonblick blifvit nedstörtad ifrån sin inbillade
likgiltighets höga tinnar, och finner sig simmande i ett haf af
olika känslor, af hvilka en och hvar liksom med osynliga
armar vill draga den kämpande ned i djupet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
