Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Tokiga språkläraren“ - 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vanligt,“ sade han i det han for med handen öfver pannan;
“jo vänta! nu minns jag! Vet du, nu börjades en herrlig
tid för mig; när jag säger dig att den var lika herrlig som
den var kort, så vill det säga mycket — ty den räckte
bara en månad! minns du inte det?“
“Bara en månad?“ sporde Emil, “nej, det har jag
glömt; — men hur så? upptäckte fadren din böjelse?“
“Ha ha ha!“ skrattade språkläraren bittert, utan att
höra Emils fråga. “Ja, den räckte bara en månad, — men
hvad gjorde det? Hundra år af elände, vansinne och
förtviflan kunna ändå inte gälda den månadens sällhet och
berusning!
“Tänk dig Petrarcas och Tassos glödande språk hviskadt
åt den qvinna man älskar! Tänk dig att få leda denna
förtjusande varelse genom de paradisiska trädgårdarne af
en poesi, der hvarje ord tolkar en berusning, hvarje stanz en
passion! Tänk dig en förälskad yngling som lärare, en
tjusande flicka som lärjunge och detta skönhetens och
kärlekens modersmål till läroämne — och undra sedan att jag
då var rusig af fröjd, liksom jag nu är galen af sorg!
“Må de så kallade starka karaktererna skratta åt mig!
Det är löjligt att bli galen af kärlek, säga de! Låt dem
prata! — min ursäkt är att jag blef det af kärlek, ty den
jag älskade var skön nog att kunna förvrida hjernan på en
gud! Och var det mitt fel att jag var ämnad till en
ljudande sträng på känslornas lyra, och att ödet grep så
jernfingradt i strängen att den brast?
“Men låt oss gå vidare!
“En afton ... jag minns det som i går — så galen
jag än är! En afton hade jag blifvit hindrad att komma
på den utsatta tiden ... klockan slog sju då jag uppnådde
bruket, fruktande att jag icke skulle träffa henne hemma.
Men hon var hemma — redan uti allén hörde jag ljudet
af hennes piano — jag påskyndade mina steg och stod
snart i den lilla salongen, som jag nyss beskrifvit för dig.
Brukspatronen var borta till någon af grannarne, vi voro
således ensamma. Det var visst inte något ovanligt, ty
fadern kom sällan upp under lektionen — men man var
dock aldrig säker för honom. Han tycktes bevaka mig
med ett visst misstroende. Den qvällen trodde han säkert
inte att jag skulle komma, och hade derför farit bort. Jag
vet inte hvarför mitt hjerta klappade fortare då Amelies
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
