Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Tokiga språkläraren“ - 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kammarjungfru med ett visst småslugt löje hviskade detta
till mig ute i tamburen.
“När jag steg in såg jag att hon rodnade ... hon steg
upp ifrån pianot, tog några steg emot mig, och sade med
en stämma, som jag tyckte darrade:
“Ni här?... jag trodde inte att ni skulle komma
så sent.“
“Jag vill ogerna försumma någon lektion,“ stammade
jag brydd, “i synnerhet som fröken tycks visa intresse för
språket, — men kanske ni vill att vi uppskjuta lektionen
för i dag?
“Nej visst inte! Ni skulle då gått förgäfves!“
“Åh! hvad gör det? Hur gerna skulle jag inte...“
“Gå förgäfves alltid, kanske?“ fortsatte hon, leende
åt mitt bryderi, “var det så ni menade, så var det
åtminstone inte mycket smickrande för er lärjunge!“
“Nej så menade jag icke,“ svarade jag nästan besinningslöst,
“men att jag gerna ville gå hundra mil för att
få se er, för att få höra ljudet af er röst, det var min
mening!“
“Öfversätter ni någon af Petrarcas sonnetter?“ frågade
hon kallt, i det hon gaf mig ett tecken att sätta mig
vid bordet.
“Nej,“ svarade jag, nästan häpen öfver min egen djerfhet,
“jag försöker att finna ordet till en gåta.“
“Den gången slog hon ned sin blick, och det var med
samma darrning i rösten som nyss, som hon svarade:
“Låt oss börja lektionen!“
“Och lektionen började! Du mister kanske tålamodet,
men får jag inte hålla mig vid detaljer så glömmer jag
alltsammans. Det är med den tokige, som med en person
i sjönöd ... halmstrået bär honom väl inte, men han griper
efter det och ansträngningen håller honom uppe ... så är
det också med mig och alla dessa småsaker.
“Men var lugn ... nu blir det ett stort språng i min
berättelse ... jag minns ingenting af den lektion, som
började under så vanliga förhållanden — jag minns bara att
när jag vaknade upp till besinning så höll jag den tillbedda
flickan i mina armar, och tryckte glödande kyssar
på hennes läppar ... jag mottog bekännelsen om hennes
genkärlek — jag var den sällaste menniska på jorden! Huru
lange detta sällhetsrus varade, vet jag icke, men midt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
