Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Kom igen!” - 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“I)et kår ille, det kår ille!“ mumlade han, i det han [-■vände-]
{+vände+} på bladen. “Wenn det skulle komme en kris, så
kan jach stå på d«n hufvet! Jach må seke att ta in mine
fortringar och sedan göre pare säkre
affärer ! Om
Gtoss-maul & Komp. i Hamburk skulle slå fanterne i bordet, så
vore jach
um den Hals!“
Medan han som bäst funderade på detta, kom hans
kontorsvaktmästare in och anmälde att en främmande, som
önskacle tala med konsuln, väntade ute i det yttre rummet.
“Ar det man en
utländing?“ frågade konsulu med en
viss obehaglig känning i halsgropen, liknande den som en
skolpojke känner, då examinatorn kommer.
“Ja, så ser det allt ut,“ försäkrade vaktmästaren, “för
si han är nästan som svart, och så har han tre medaljer
på bröstet.“
“Bed honom vare så kod och stige in!“ sade konsuln
hastigt, ty han hade en instinktlik vördnad för medaljer,
— mindre dock — den rättvisan måste vi göra honom —
mindre för myntvärdet än för utseendet. Det fanns till och
med stunder, då han tyckte att en medalj skulle genom
sin runda form sticka särdeles bra af mellan de båda
stjer-norna på hans egen frack.
“Han må fel icke vare från Hamburk och hafe någre
opehaglige nyheter!“ tänkte han för sig sjelf, i det han
slog ihop hufvudboken och gjorde sig redo att mottaga den
kommande.
Dörren öppnades, och denne trädde in.
Det var en lång, ståtlig karl, klädd i nordamerikansk
uniform och med trenne medaljer på bröstet. Ansigtet var
solbrändt, nästan som en mulatts, och den necjre delen deraf [-omgafe-]
{+oingafs+} af ett yfvigt, mörkt skägg, medan pannan, i stället
för att vanställas, nästan pryddes af ett väldigt ärr,
börjande vid venstra ögonbrynet och
gåerjde nära på lodrätt
upp åt hårfästet.
Med ett ord, den inträdande var den bästa och
kraftigaste typ af krigare, som man nånsin ville se. Han
imponerade också genast på konsuln, som, då han icke kunde
behöfva frukta att den goda riks- och hansestaden
Hamburg sände sådana budbärare till honom, genast stod upp
från sin plats och, så artigt han kunde, gick emot sin gäst.
“Var så god och sitt mans ner!“ sade han med sitt
vänligaste grin. “Mit hvem har jach den ären?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
