Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två fröknar - 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stämma, i full yrsel, uttalade följande ord, nästan qväfda af
våldsamma snyftningar : ’•
“Nej, nej, jag vill
inte att de skä’
misskänM dig’. ..
■
jag- vill
det inte . .. och jag känner att detta skall-döda
mig’!“
Fru Anderson skyndade, utom sig, fram till’sängen.
“Du får
inte!dö, mitt kära, välsignade barri!“
’’utropade hon, utom sig af ångest och förtviflan. “Du får inte,
du kan inte dö från din stackars, fattiga mor! .Taf
misskänner inte längre din lärarinna, jag
vet att hon ’ är bättre
än jag... än vi alla’ här — och jag ber henùè oni
förlåtelse ... hör du, Mina, mitt kära barn, jag ber henne med
gråtande tårar om förlåtelse för mitt opassande uppförände!“
“Bästa tant. ..“ stammade Julie –upprörd,-
“någöt sådant
har jag aldrig tänkt på — aldrig fordrat. . . Seså, lugna
er, det är ju ingen fara skedd!“
“Jo, jag vet mycket väl hur stygg och
hatMl och
bitter jag har varit!“ utropade fru Anderson, som nu, nar
hon kom i farten med att anklaga sig sjelf, deruti var
lika måttlös som i allt annat.
“Men, herre Gud, jag har
ju i hela mitt lif bara varit en arbetsträl, som släpat och
stretat. . . och man blir
hvarken fin eller god utaf ett sådant
’ lif! Men jag ska’ ändra mig, om Julie bara lofvar mig att
inte öfverge oss och mitt stackars sjuka barn här! Lofva
mig det och jag skall försöka att bära mig åt som en bättre
både
meimiska och mor hädanefter!“
Och fru Anderson gret nu Uppriktiga och strida tårar,
och den unga guvernanten kastade sig i hennes ärmar och
lofvade allt hvad hon ville, medan den sjuka
satt’ der’och
med tindrande ögon betraktade den ovanliga
sCenen vid
sjuksängen.
På detta sätt fann dem herr Anderson, da han efter
en stund, upprörd och blek, inträdde i sjukrummet.
“Rätt så, gumman min!“ utbrast han redan i dörren.
“Håll du henne i famnen och gråt, och tacka din Gud att
hon kom in i vårt obildade och råa hus, och gör det så
länge du lefver — för du vet inte du från hvilket - elände [-hön-]
{+liön+} har räddat vår flicka!“ — Och i höjden af sin harm
och bedröfvelse, begick nu herr Anderson en oförlåtlig [-oförsigtighet.-]
{+otorsigtighet.+} Han omtalade i korta och kraftiga ord
utgången af sina spaningsförsök, huru han af alla
fått höra,
att den unge mannen i fråga var en lättsinnig, utsväfvande,
karaktärslös menniska, som gjort till sin lifsuppgift att för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
