Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiskar-Stina. Ett skärgårdsminne - 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Jaså, vi ä’ ju framme, ser .jag,“ utbrast han mycket
förvånad och utan att med annat än en temligen vårdslös
nick be värdiga den andre fiskaren, som skrattande rodde
förbi och bortåt andra sidan af fjärden. “Aldrig har det
fall gått så fort förr, tror jag.“
“Det går alltid fort när en har någon att prata med,“
svarade Kristine.
“Måtte det! Fast det beror allt på hvem en har,“
sade Janne, och ruskade på den linhårige pojken. “Opp
med dig, Magnus. Ta’ nu hit åran, Kristine, och sätt sig
på midtoften, för nu ska’ vi lägga ut skötarne.“
Och med några kraftiga tag var han ute från skäret
och så började nätläggningen. Pojken rodde och Janne
lade ut. Så gick det med första skötvarpan. När Janne
skulle börja binda träkubben vid den andra, sade Kristine,
som noga sett på hur pojken burit sig åt, att hon ville
försöka ro. Pojken protesterade inte alls, Janne försökte
visserligen, men blef öfverröstad, och så började Kristine
rodden, och fast det i början ville trassla sig litet, så gick
det dock slutligen allt bättre och bättre.
“Hvad det var roligt,“ sade hon skrattande och
rödblommig af ansträngningen, “ack, hvad det var roligt!“
“Och kors, livad Kristine är händig med årorna
sen!“ utbrast Janne beundrande. “Ho’ måtte ha varit
med om’et förut.“
“Nej, aldrig; men en ska’ väl inte vara så dum heller,
så att en inte kan lära sig. Få nu se, om Janne får fisk
på de der nätena, som jag rott ut! Men nu få vi lof att
skynda oss hem, för frun väntar väl på mig, tänker jag.“
“Usch ja, det ska’ gå som en dans, det!“ menade
Janne och tog årorna med starka tag, och Kristine satt
nu midt emot honom akterut, och pojken hade intagit sin
förra plats och sysselsättning i fören; och hur vacker än
qvällen var, så inte såg Janne mycket på den, utan i
stället så mycket mera på Kristines ärliga blå ögon och friska
anlete. Men han sade ingenting, och hon ingenting, och
när de lade i land nere vid hans gamla båtbro, och hon
räckte honom handen och hoppade upp i land med ett “tack
för i q väll“, — så teg han fortfarande; men han tyckte
sig rik som en kung i minnet af hvad som händt honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
