Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiskar-Stina. Ett skärgårdsminne - 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
harmo ni ka, ett i skärgården mycket omtyckt instrument.
När man således strax efter tio på qvällen gaf sig af i
hurtig marsch från udden, så gick spelmannen förut och
stämde upp ‘Så lunka vi så småningom4, och det så säkert
och taktfast, ehuru han bara spelade efter gehör, att ett
par trastar, som, fast midsommaren var förbi, slogo sina
slag uppe i ett par grantoppar, helt förbluffade tvärtystnade
för att lyssna på den för dem ovana melodien. Den ena
af dem försökte visserligen att härma de första tonerna,
men när det icke ville lyckas honom genast, så blef han
förargad och
flög sin väg. Den andra teg och gjorde
kamraten sällskap. .Nattskärran eller ‘spånkäringen’ som hon
kallas i vissa landsorter, snurrade sitt spinnrockshjul i takt
till de muntra tonerna, och så gick det i rask fart, tills
man var kommen öfver skogen och nära intill byn.
Kristine och
.Janne gingo visserligen bredvid hvarann; men
icke ett ord vexlades dem emellan. Det såg ut, som om
de skulle varit till ytterlighet likgiltiga för hvarandra, der
de gingo; men det var långt ifrån fallet. Janne var af
naturen just icke talträngd, och när han icke sa’ något, så
tyckte Kristine att hon icke heller kunde säga något —
och så tego de begge två. De andra pratade och skrattade
för allesammans, och spelmannen bytte om med den ena
melodin efter den andra. Men just som de kommo i
skogs-brynet, och skulle ner för backen till byn, så möttes
de af alla bypojkame, med Kalle i spetsen, och Kalles
beväringsmössa satt till den grad på sju åttondelar, att
flickorna uppgåfvo ett rop af förvåning öfver att den kunde
sitta qvar.
Detta upptogs af Kalle som ett rop af beundran öfver
hans martialiska utseende, och han skrek derför emot dem
med full hals:
“Ejsan, der kommer
’ela bataljon, som di sa’ på
La-gålsgäle!. . . Morgens flicker små, fast det hä likasåsom
på nattsidan! ’Ur mår ni? ’Ar ska’ valsas, sa ’an som
ledde kon! Nu ska’ ni ställa hopp her, så ska’ jag gå
likasåsom i frunten, som di sa’ på Lagålsgäle, hå lilla
Kristine ska’ jag ta’ mig sjutton ta’ hunder harmen!“
“Ah, det kan vara alldeles detsamma!“ svarade
Kristine, skrattande åt hans roslagsdialekt med den
karakteristiska omflyttningen af h, “jag reder mig nog sjelf.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
