Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiskar-Stina. Ett skärgårdsminne - 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
° • o
slutade alltid hans jerimiader. — “Ah ho’ ångrar
sig1 nog
tor rexten,“ tilläde han alltid, “för si inte duger den der
fina damen till fiskarhustru, det kan jag slå mig i backen på!“
Janne lät dem prata, och var lugn som alltid, och
hans gamla mor ville lefva och dö på, att hennes Janne
skulle bli så lycklig som en kung. Kristine och han
träffades ibland om
qvällame, när deras ömsesidiga sysslor
voro slut, och alltid sågo de
väldiga och glada ut, och
kära också på sitt vis. Det var icke någon romantisk
öfversvallande passion, med hemliga möten och poetiska
utgjutclser, sådant förstår enkelt, naturligt folk sig icke
på; det var en stilla, fridfull värma, utan skryt och utan
åthäfvor, men just derför så mycket sannare och djupare.
Kristine hade just icke alltid heller så glada dagar
efter sedan det blef bekant, att hon fästat sig vid Janne.
Matmodern sökte öfvertyga henne
0111 att hon gick till
mötes en framtid, full af oro, bekymmer och fattigdom:
kamraten spådde henne fasliga lidande af alla slag; Kalle
och de andra pojkarne sökte blåsa i hennes öron den ena
historien om Janne efter den andra, allt i den lofvärda
afsigten att kunna stifta ondt emellan de två, för att sjelfva
kunna vinna något på affären. Men Kristine lät dem prata,
och så gick sommaren, som den alltid går hos oss, fort och
brådskande sina färde, och snart kom hösten med sina
regniga dagar och sina mörka qvällar.
När det då stormade och tjöt i knutarue, och hon
visste, att Janne var ute med sin lilla skötbåt ett par mil utåt [-fjärdarne,-]
{+fjärdar ne,+} och visste, att han nu låg i land på någon holme
utan skydd för storm och oväder, så nog tänkte hon någon
gång med en lätt rysning på det lif, som väntade henne;
men ögonblicket derpå förjagade hon rysningen och tänkte:
“Just derför att han far slita så mycket ondt, behöfver han
mig så mycket bättre. När han kommer hem utfrusen och
våt, så är det jag som skall pyssla om honom och få honom
att glömma allt det onda han utstått. Stackars min Janne,
hur väl behöfver inte han lugn och frid i stugan, när han
har så mycket storm och oro utanför.“ — “Men om brödet
icke räcker till ?“... hviskade ibland missmodet till henne
och sökte skrämma henne ifrån sitt beslut. “Så far man vänta
på den goda dagen, medan den onda varar,“ svarade
hennes modiga hjerta, och dermed tröstade hon sig och körde
missmodet på dörren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
