Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fiskar-Stina. Ett skärgårdsminne
- 11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
11.
Och tungt blef det nog att bära; men ord höllode
båda två. Vinterfisket blef dåligt för Janne,
och ingenting kunde bättras på i den gamla stugan, och så kom
våren; men strömmingen gick icke till mera för det. Till
råga på olyckan hade en stormig natt ett fartyg kastat
ankar
inidt öfver
.lannes skötar, och när det på morgonen
tog upp ankaret, så följde ett par af skötvarporna med,
och hittades sedan sönderrifna en half mil derifrån. Men
Janne gjorde som dalkarlen, som hängde i brunnskanten:
han spottade i händerna och tog bättre tag. Och när det
bar fram emot midsommartiden, så for han in till stan och
talade med sin flicka, och sade henne ärligt, hur hans
affärer stodo, och frågade om hon ville att de skulle dröja
med att gifta sig, till det blefve bättre tider, och lofvade
att han skulle vara nöjd med allt. hur än hon ville ha det.
Men då lade Kristine sin hand i hans
och svarade, att det
kunde väl bli värre tider än, och då vore det godt att
vara två
for att stå dem emot, och så gingo de till
pre-sten, som lade deras händer tillsammans för alltid och, läste
välsignelsen öfver ett äktenskap, ärligare menadt än de
flesta, som han läst
do orden öfver i den praktfulla staden.
Sjelfva midsommaraftonen kom Janne med sin unga
brud tillbaka till hemmet, och de
kommo strålande och
glada i Jannes egen skötbåt, han roende i fören och hon
i aktern, och årtagen ljödo muntra och snabba i den
klara sommarqvällen; säkert var det takten af deras
egna hjertans slag, som
åteiijöd i den lätta och
lirtiga
rodden mot hemmet. Gumman och
linhåringen stodo
helg-dagsklädda på notbryggan för att taga emot dom, och
gamle farbror satt på sin vanliga utkik uppe vid qvarnen
för att se, på hvad sätt de skulle komma.
“Välkomna, välkomna, mina hjertans barn!“ ropade
gummans gälla stämma på långt håll, “gu’signe er så ni
kommer som ett solsken te gamla stugan ech gumman.“
[-“ITåhå!“-]
{+“Ifåhå!“+} puttrade gamle farbror för sig sjelf uppe
vid qvarnen. “Si, ho’ ror med också! Trodde ho’ skulle
sitta som en annan dam och stassa i aktern, jag.
Hon ska’
fäll göra sig te, kan jag tänka, första dan, gu’bevars. Blir
fäll så lagom se’n, kan jag tro!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 01:33:04 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/fhsvv/1/0320.html
