Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiskar-Stina. Ett skärgårdsminne - 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
soffpinnc der, och hur det framåt vårsidan skulle se riktigt
ståtligt ut i det gamla köket.
Nar sedan aftonmåltiden var i ordning och de alla tre
suto omkring det rankiga bordet, och den gamla modern
började tala om sin ungdom och hur litet hon hade när
hon gifte sig med Jannes far, ty
dc bodde inne hos ett
fattigt torparfolk på en af öarne, och hon hade ingenting
mer än sin kista och han sin verktygslåda, ty han var
timmerman, — så tyckte de båda unga att de, som hade
sin egen stuga, vore rikare än millionärer.
“Och fast det var fasligt smått för
oss,“ sade
gumman, “så va’ vi glada som lärkor begge två. Och för
hvart år som gick, så blef det alltid litet likaro, och för
hvart barn som kom, så kom det alltid en brödbit till i
lmset, och så går det alltid när det är som det ska’ vara!
Och jag har sett många jag, som kommit tesammans med
hi och hej och stora gårdar och kistor fulla af silfver; men
si det har inte varit som det skulle vara, och derför har
det gått som det har kommit också. Finns det inte Guds
välsignelse med i boet, så hjelper
pengarne te ingenting,
det är min tro.“
Oclx på denna enkla, oförfalskade
fattigmahstro, voro
de lyckliga, dessa tre i den sneda fiskarkojan, och när
Janne
loljde sin fästmö till bygningen och tryckte den
sista afskedskyssen på hennes varma läppar, så sade han
på sitt enkla, trohjertade vis några ord, dem hon gömde
i sitt hjerta:
“Ja, adjö nu med dig, Kristine lilla! Håller du fast
vid ditt ord, och det gör du nog, du som jag... så inte
kan jag lofva dig att det jemnt ska’ finnas godt om bröd i
huset, men aldrig skall det finnas ondt 0111 ett godt ord
och ett kärt handslag, och så far det ena väl hjelpa det
andra, kan jag tänka.“
“Och ett kan jag lofva dig, Janne!“ svarade Kristine,
i det hon tryckte hans grofva hand i sina, “att så länge
det finns, så aldrig ska’ du höra mig klaga, och aldrig ska’
du se mig annat än glad! För är det bara godt och gladt
oss emellan, så kan en för resten bära hvad som helst, det
må vara aldrig så tungt.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
