Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Modern - 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
des hon med samma mynt! Moderns olyckliga
sinnesförfattning och dc deraf följande utbrotten voro sig lika som förut,
och icke heller Agnes var alltid så tacksam
för hennes ömhet, som hon bort vara. Då jag mången gång harmades
öfver detta och icke
dolde min harm för Emelie, svarade
hon jemt med samma milda småleende som alltid:
“Agnes är ännu så ung;
det kommer nog don dag,
då
hou förstår mig! Och jag begär ju ingen annan tack
än att se henne lycklig!“
“Men du sjelf då, Emelie? Har du aldrig drömt om [-uågon Ivcka?“
“Akjo,-]
{+någon lvcka?“
“Ahjo,+} det kan väl hända!
IIvem har inte drömt,
någon gång i sitt lif åtminstone? Men
det finns så många
slags lycka här i verldcn. Den lyckan är kanske inte
minst att se andra lyckliga eller åtminstone mindre
olyckliga, än de skulle kunna
vava. Och jag tror nästan, att
(riid
hav utsett den lyckan till min!“
Och så
vav det visst också.
Näv vi slutligen skildes
åt, och Emelie gråtande lutade sitt hutVud mot min axel,
och vi lofvade hvarandra att, om vi icke mera personligen
träffades, dock genom bref låta
hvavandva veta,
huru vi
hade det, så sade jag, kanske mera skarpsynt är annars
genom det
sovgliga ögonblickets inverkan:
“Emelie! Du är en engel! Men du har säkert icke
blifvit den du
äv utan att en stor sorg gått genom ditt hjerta!“
“Kanhända!“
hviskadc hon, i det hon såg upp genom [-tåvavne.-]
{+tàrai’ne.+} “Och en gång skall du
få veta den, kanske!“
Och många
åv lovgingo, undev hvilka vi
tvoget höllo
vårt löfte att
bvefvexla med
hvavandva. Jag
skvof sällan
och mången gång
ko vt, hou ofta och
omständligave. Två
år efter sedan jag lemnat Karlshamn kom ett bref med
svart lack — hennes mor var död, hon hade dött i hennes
armar, nu ändtligen vid full sans erkännande, att hennes
‘sorgebarn’ varit mera moder
för henne än hon för barnet.
Ett
åv derefter underrättade hon mig om Agnes’
giftermål med den unge löjtnanten, som nu avancerat till
premierlöjtnant, och
cleras afflvttning till
Kavlskrona.
“Jag är nu ensam,“
skvef hon, “och det käns litet tomt
efter Agnes; men jag får väl trösta mig med de barn jag
har qvar.“
Och
eftev yttevligave fem
är, långt efter sedan den,
som upptecknat
denna enkla historia lemnat den bana, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
