Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Modern
- 11.
- 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hat lagt sig så fullkomligt, att jag hade druckit brorskål
med båda löjtnanterne, och jag tror med ännu ett par till,
som blifvit lockade dit af tonerna och bålen.
*
12.
Det led mot slutet af vårt vistande i den vackra
Blekingsstaden, och vi skulle
nn nod till vårt vanliga
sommarresidens vid det klara Sundet, till det lilla, hemtrefliga
Helsingborg. Under tiden hade vi
hat’t ett behagligt lit’ i
Karlshamn; vi hade gjort utflygter till dess vackra
oingif-ningar, sett dess märkvärdigheter, både Asarumsdalen och
‘fiskaren på Munkahus1, och, flyttfoglar som vi voro, började
vi nu att längta
efter ombyte. Jag fann mig visserligen
utmärkt väl i mitt lilla rum, jag stod på bästa
fot både
med Emelie och Agues; men ändå trifdes jag icke rätt
bra. Jag trodde nämligen på fullt allvar, att jag var
olyckligt kär i Agnes, och det gjorde mig lifvet surt. [-Löjtnanterno-]
{+Löjtnanterue+} voro visserligen resta till Karlskrona med
hela flottiljen, men det hjelpte mig icke mycket, ty litet
emellanåt såg jag Agnes med hemlighetsfull min smyga
sig af bortåt posthuset till, och en gång då jag hade
inlem-nat ett tålamodsanropande bref till en björn i Kalmar,
mötte
jag henne i sjelfva förstugan med ett litet det allra
näpnaste bref i handen, som hon rodnande gömde undan, när
hon fick se mig.
•Jag insåg således, att ingenting var att hoppas, och
föresatte mig dag från dag, att jag skulle försöka bli kär
i Emelie i stället. Men det ville icke lyckas. Koppärren
skrämde mig, huru väl jag tin kände hennes rika och varma
hjerta, eller kanske, fast jag sjelf ej visste det, stod hon
alldeles för hög och ädel inför mig,
tör att jag i mitt
u ig-domliga lättsinne skulle kunna fatta en annan känsla än
vänskap och högaktning för henne. Och den stegrades för
hvarje dag som gick,
för hvarje nytt tillfälle jag hade att
se hennes gränslösa mildhet och tålamod mot den sjuka
modern, hennes moderliga ömhet för Agnes och för de barn,
som hon hade samlat omkring sig. Och icke all lid betala-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 01:33:04 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/fhsvv/1/0373.html
