Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan med grafkransarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kostligaste af alla värdshusvärds-original på denna sidan
eqvatom. Jag vet inte hvad som haltade värst hos honom,
benen eller svenskan, men det säkra är, att han väckte
högtider af skratt, när han ibland kom inrusande med det
yfviga håret på ända, och ropade sitt: “Tousan djeffia!
’erra kangdidattra inte ’ålla sakkradimenska bullerribong
med flicka! Nom du nom d’un petit bonhomme! >erra varra
folk, ellra toussan djefla, ja skick efter polissa och körra
ut ’erra, som ä’ micka värra än militärra!“ Gubben hade
nämligen, som äkta fransman, en ogemen aktning för
“militärra“, och dessutom visste han nog, hvilka som voro
hans bästa kunder, och som alltid togo in den dyraste
champagnen. Och så var det nog med flickorna också;
de sågo alltid snedt på oss kandidater, som inte hade råd
att ge så stora drickspenningar, och myste alltid så sött
åt de unga grefvar och baroner, som med skramlande
sablar och lysande epåletter kommo och satte om icke så
litet af valutorna från de gamla adliga stamgodsen. — Det
var i synnerhet en stjema af första ordningen, som den
tiden drog folk till gubben Pierres värdshus, och det var
* vackra Annette* som hon kallades. “
“Nå, ändtligen ä’ vi der!“
“Har du brådtom, så sätt dig medan du väntar. Jag
måste väl göra dig bekant med lokal- och tidsfarg, innan
jag kommer in med berättelsen. Annars vore jag väl en
dålig berättare, tänker jag, och tycker du det är för torrt,
så kan du ju fukta historien med litet munk eller anisett.
Det förlorar den kanske inte på. Det är vissa saker, som
vinna på att ses genom glas, och min baron och hans
äfventyr här ute äro nästan för mycket att gråta åt, om
inte man söker ta’ saken från den lustiga sidan.“
“Glöm nu inte bort vackra Annette!“
“Ahnej, jag är strax hos henne igen. Jag glömmer
henne inte så lätt, ska’ du tro,“ och i det doktorn sade
detta, blef hans vanligen ironiska min allvarlig, och han
strök sig hastigt öfver ögonbrynen, som om han velat jaga
bort ett obehagligt minne, — eller kanske också ett
behagligt.
“Ah tusan, kanske att du sjelf?...“
“Här är nu inte fråga om mig,“ återtog doktorn kärft,
i det han tömde en likör, “utan om liket derute och vackra
Annette. “
Svart på kvitt. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
