Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan med grafkransarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och dermed inträdde de i sjukrummet.
Det var litet och lågt i taket, med några lemningar
af gråa tapeter på de brädfodrade väggame. Det hade
synbarligen i förra tider varit ett praktrum i stugan, men
var nu afsigkommet och luggslitet. I ena hörnet stod
en liten grönglaserad kakelugn med kinesiska blommor på
stename, från hvilka glaeeringen här och der hade fallit af.
Ett någorlunda rätvinkligt fönster med gulnade lemningar
af hvit oljefärg, var förhängt med rena, hvita gardiner,
och en blårandig rullgardin var halft uppdragen, för att
insläppa litet af den gråa höstdagern i rummet. En
perl-targad soffa, några likadana stolar och ett bord med små
lällskifvor framför fönstret, samt en liten barnbädd i hörnet
vid kakelugnen, utgjorde rummets möblering. I fönstret
stodo en blommande lackviol och en balsamin. Men den
unga enkans blickar faste sig icke ett ögonblick vid
rummets torftiga utstyrsel, de stannade med orolig häftighet
på den sjuka i den perlfargade soffan..
Hon låg med tillslutna ögon, och de hvita, nästan
genomskinliga händerna famlade oroligt omkring på täcket,
som nästan alltid hos en döende. När doktorn och den
unga enkan framkommo till bädden, öppnade hon ögonen,
såg på den unga qvinnan med feberaktigt liflig blick och
hviskade:
“Gud välsigne er, fru friherrinna, att ni kom. Jag
vågade knapt hoppas det. Vill ni räcka mig er hand? Jag
har visst varit en stor synderska... men jag älskade
honom ... och det var af kärlek jag syndade ... också har
jag fått mitt straff och burit det med undergifvenhet...
men nu är det snart slut... inte sant, kära doktor? Vill
ni ge mig er hand?“
“Gema!“ hviskade den unga enkan och lade sin hand
i hennes.
“Tack!“ och hon drog henne närmare intill sig och
såg henne länge och djupt i ögonen, hvarefter hon hviskade
nästan för sig sjelf; “så vacker, så vacker! Jag undrar
inte på, att han glömde mig... men, han borde inte ha
glömt... sitt barn... min Anna... mitt stackars älskade
barn. Hvar är hon? hvar är hon?“ och hon vred sig
oroligt på sitt läger, medan hon släppte friherrinnans hand,
“skall jag kanske inte få se henne? Hör ni, jag vill se
henne, innan vår Herre kallar mig... jag vill det!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
