Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den starkaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rätt for mat och husrum, vet jag. Farväl så länge, vi
ska’ gå ner åt prestgårdssidan till, det är en lagom
promenad."
“Gud bevare mig!" utropade fröken Berna med fasa,
"tag inte lifvet af flickan, det är ju en half mil!"
"Ah prat, den biten! Ahnej, inte tar jag lifvet af henne,
det kan ni vara lugn för. Men se der är hon redan
utanför... rasande dugtig och vacker flicka ä’ det! Åh, hm!
få se ändå, få se!"
"Hvad menar han?" funderade Berna för sig sjelf,
medan hon blickade ut genom fönstret efter de bortgående;
"men hvad gör det mig? Jag vet inte riktigt hvem
Valborg påminner om. Inte är det om Anne-Marie, för hon
var da mycket vackrare... man sa’ alltid, att vi voro så
lika som unga... nej, det måtte nog vara fadern hon är
lik, för jag tycker att det är något borgerligt hos henne,
som... ja, det är riktigt något simpelt ibland, fast det nu
inte syns så fasligt mycket, medan hon är ung."
Och sedan fröken Berna tröstat sig med denna lilla
utgjutelse, hvilken var så mycket mera behöflig, som hon
icke kunde låta bli att med en viss afund se på Valborgs
lätta och spänstiga gång, när hon vid kaptenens arm gick
utför allén till grindame vid landsvägen, drog hon en djup
och mycket melankolisk suck och gick derpå ut i köket
för att säga till om middag åt Harald, hvarpå hon
hamnade i sitt rum för att pyssla om sina nerver så godt
hon kunde.
Under tiden skyndade Valborg lätt vid den gamle
kaptenens arm vägen framåt emot den på afstånd nere på
slätten framblickande kyrkan. Hon indrog i djupa drag
den solvarma höstluften, och hennes blickar faste sig med
undran och förtjusning på de många skiftande färgerna i
skogshultet på ena sidan om vägen, der det mörkgröna
lingonriset bildade grundfärgen, som sedermera uppåt de
fina, lättböjliga björkstammame bröts i brunt, rödt och
gult, till dess topparnes lätta löfverk nästan förtonade sig
i den klara luften. Det var med stadsbarnets naiva
förundran och glädje, som Valborg betraktade detta tjusande
skådespel; visserligen hade hon förut sett naturen, men
icke så uteslutande på landet, att icke någon af
hufvud-stadens tornspiror återfört hennes tankar på stadens tvång
och de många bekymren i det lilla vindsrummet, medan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
