Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den starkaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
modem låg på sitt yttersta, sedan hon i många år kämpat
mot en obotlig sjukdom.
Nu var allt så annorlunda. Den ömma, tåliga modem
hade lidit ut; den tyngsta sorgen hade försvunnit och i
det unga barnasinnet efterlemnat ett stilla vemod, mildradt
vid tanken på, att hon nu hade det så mycket bättre än
fömt; sjelf hade ju Valborg i dag emottagits i ett hem,
der visserligen icke allt var som det borde vara, men der
hon dock hoppades att det skulle bli bättre; ty ungdomen
har ju en gang för alla fått rikaste parten af denna
guda-gåfva, som heter hoppet, och som aldrig helt och hållet
lemnar oss i sticket här i verlden.
“Hvad här är vackert, hvad här är herrligt!“ utbrast
hon slutligen, i det hon vid kaptenens arm stannade i en
af de sista backklintarae, innan de kommo ner till slätten
der kyrkan låg; “så här verkligt vackert hade jag inte
förestält mig morbrors ställe.“
“Och ändå har du ännu endast sett den ena sidan af
saken, Valborg lilla,“ sade kaptenen, i det han med hjertlig
förnöjelse betraktade hennes lifliga ansigte; “det här bär
nedåt till det leende och ljufva; går man nu åt andra
sidan i stället, så kommer man uppåt skogsbygden, der
ett par små sjöar med tillhörande åar och qvaraar inte
skämma bort saken.“
“Dit gå vi i morgon, om farbror orkar!“
“Om jag orkar? Jo, det kan du lita på. Jag kan gå
som sjelfva Lunkentus, om det kniper. Men hör nu,
Valborg lilla, ska’ vi inte slå oss ner här i backen på den
der mossiga stenen, den är min gamla favoritplats; mjuk
som den finaste fåtölj.“
“Jo gerna, farbror!“
“Och så ska’ vi språka litet om saker och ting. Du
har i dag redan fått en liten försmak af lifvet här på
Sjönäs. Hur tror du, att du ska’ komma att trifvas här?“
“Jag hoppas, bra!“ svarade Valborg, i det hon qväfde
en liten suck, som ville ut i höstluften, men som
beskedligt fick stanna qvar der den var; “det är visserligen sant,
att böljan inte varit så öfver sig; men det blir väl bättre.“
“Hoppas väl det, bara du förstår dig på att vara en
modig och orädd flicka. Hur är det med den saken ?“
“Ja, bästa farbror, det vet jag verkligen inte. Jag
har aldrig haft något tillfälle att försöka. Min stackars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
