Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den starkaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Vill Lundin säga morbror, att jag kommer genast,"
sade Valborg åt den gamle troijenaren, som gick in till
sin husbonde, i det han tänkte för sig sjelf: “Hon ser inte
rädd ut, den der! Jag tycker för resten hon kunde säga
’herr’ Lundin, en töcken der ofrälse unge!“
“Lycka till en treflig förmiddag!“ tänkte Berna för
sig sjelf, i det hon skyndade in till sig; “gud ske lof,
att det inte längre är jag som behöfver ta emot hans
snäsor! Hon kan gerna ha’t, och rädd är hon inte för
öfrigt!“
Så var det också. Rädd var den unga flickan icke;
men deremot var hon djupt upprörd och bedröfvad.
Grår-dagsaftonens förut omtalade händelser hade gjort ett djupt
intryck på henne, och hon hade på halfva natten icke fått
en blund i sina ögon. Hon hade också fått ett par
upplysningar af det slag, som mer än väl kunna jaga sömnen
från en ung, ren och oskyldig flickas ögon för mera än
en natt. Hon hade ju blifvit upplyst om, att Harald
älskade henne, att han var svartsjuk på Hall, som han
ansåg för sin lyckligare rival — och hvad värre var, hon
hade ertappat sig sjelf med att trifvas förträffligt i den
unge förvaltarens sällskap, att bli ond, då man talade illa
om honom, och att känna sig glad, orolig och nöjd på
en gång, då han kom i hennes närhet. Vidare hade hon
ännu på sin arm ett talande bevis på sin morbrors planer
och misstankar, och man kan verkligen icke undra på att
hon, då efter några ögonblick Lundin hade kommit ut igen,
och hon lade handen på vredet till öfverstens dörr, kände
sig beklämd i sitt sinne, och hade en dunkel, men oafvislig
aning om, att nu förestode en vändpunkt i hennes lif.
Som h#n öppnade dörren, gick kaptenen förbi
utanför på gården; han gick tätt intill fönstret och såg in, och
det föreföll Valborg, som om han nickade åt henne, liksom
han velat säga: “mod, min flicka, jag ska hjelpa dig!“
och bortkastande all tvekan, steg hon beslutsamt in i
rummet till öfversten.
Denne satt vid sitt skrifbord midt emot dörren, och
faste en sträng och mulen blick på henne, då hon
inträdde. Han pekade tigande på en stol midt emot den,
han sjelf satt, och när Valborg det oaktadt vänligt gick
fram emot honom och helsade god morgon, sade han kärft
och hårdt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
