Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den starkaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“God morgon! Sätt dig... jag har någonting att tala
med dig om. Men jag anhåller, att inte bli af bruten, det
tycker jag inte om.“
“Jag skall visst inte afbryta morbror!“ försäkrade
Valborg, som inom sig inte lofvade sig något godt af denna
början.
“Du bar dig både illa, obetänksamt och uppstudsigt
åt i går afton, du... och det skall jag säga dig, att så
dant ämnar jag inte tåla! Här ska alla lyda mig, och du
icke minst, ty du har ingenting att pocka på... du är här
genom min godhet, förstår du, ingenting vidare, och derför
har du ingen annan vilja än min! Det är nu den saken.
Sedan kommer jag till det andra, jag har att säga dig:
Harald förtrodde mig i går afton, att han tycker om dig,
och det passar förbaskadt bra in i mina planer, för jag
har alltid tänkt, att om det blef folk af honom, så skulle
han få öfverta Sjönäs, som jag sjelf börjar tröttna på att
sköta, och på det sättet få sitt eget i god tid. Bästa
sättet att få honom stadig, är att laga det han blir gift,
och när jag erbjöd dig ett hem här hos mig, så var det
alltid min mening att Harald och du skulle bli ett par.
Således anhåller jag, att det inte dansas mera eller pratas
med förvaltaren, som du inte har med att göra, utan att
du i stället håller dig till Harald som din tillkommande
man. Detta är min vilja, och den är du så god och
uppfyller, i fall vi fortfarande ska bli goda vänner! Det der
var hvad jag ville säga dig, och nu kan du gå till dina
sysslor!“
Den unga flickan satt som förstenad qvar på sin stol;
hon trodde icke sina öron! Så kallt, så känslolöst kunde
han sitta och på detta sätt afgöra öfver sitt systerbarns
ve eller väl, utan en enda tanke på, att hon var en
tänkande varelse med egen vilja och med en odödlig själ,
som icke ville, icke kunde låta på detta sätt kasta bort
sig till den förstkommande. Och dock var denne man
gammal och grå; fastän rask och kraftig ännu, kunde man
dock se, att han närmade sig grafvens brädd, fastän den
ännu icke syntes för grönskan omkring den; denne man
var hennes saknade, ömma, milda moders broder... nej,
säkert drömde hon någon elak dröm, ur hvilken hon måste
rycka sig upp genom en häftig ansträngning af hela sin
viljekraft; och hon gjorde en sådan, i det hon långsamt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
