Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillbo-Petter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men vi ha nu kommit ett godt stycke ifrån
nämndemansmor, der hon stod med korgarne på armen och såg*
efter gubben sin. Det dröjde dock icke lång.stund förr
än hon satte sig i gång hemåt, der hon hade göra nog’
för middagen; men hon hade inte tagit många steg, förr
än Elin, som stått och sett tveksam ut en stund, fick tag
i sin räfsa som stod vid trädet mot hvilket hon lutat sig,
kastade den på axeln och ropade efter modern:
“Mor!*
“Ja, hvad ä’ det?“ svarade nämndemansmor och vände
sig om; “ä’ du qvar här du, tösen min?“
“Ja, jag fick inte rätt på räfsan! Det var väl någon
af gossarne som gömde den för mig.“
“Då kan jag ge mig kassingen på att det var
Magnus1/* sade nämndemansmor mysande, ty hon tyckte
mycket om den unge, ljuslockige drängen, som var ende
son till en rik hemmansegare i grannskapet; “för han har
då alltid så rasvillt mycket te beställa med allt hvad som
hör dig te.“
“Det har jag inte märkt af,“ svarade Elin.
“Nej, du märker aldrig nånting, du. Jesses vet hvar
du har ögona, tösen min. Men jag tycker det kunne inte
vara ur vägen att du bar dig litet likare åt mot Magnus,
för jag tror det kunne duga att bH matmor på Lillviken,
som ä’ sina tre och ett åttondels mantal, ska’ du veta.
Men nu får jag lof te maka mig hemåter, annars får en
aldrig Guds lån i ordning till middan.“
“Mör!“ sade Elin tvekande, i det hon nästan blygt
lade sin hand på modems arm; “det ä’ nånting som jag
så gerna ville be’ er om.“
“Nå hvad skulle det vara dä?“ frågade
nämndemansmor och såg på henne, mäkta förvånad, ty det var något
i flickans ton som hon inte var van vid att höra.
“Jo, det vore att ni inte vore så sträng emot
Lillbo-Petter. Det är nog synd om honom ändå.“
“Jaså,“ svarade modem skarpt, i det hon satte ögonen
i Elin, som frimodigt såg in i hennes, “det är med dig som
med far, att du håller med den der U6lingen.“
“Jag tycker bara att en inte ska’ lägga sten på börda,“
fortfor Elin bestämdt, men utan trots; “har han gjort något
illa, så har han fått lidit för’et, och nu försöker han ju
arbeta sig opp igen. Men om I, mor, och. de andra oupp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
