Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillbo-Petter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8VABT PÅ a VITT.
rullade upp seglet och nämndeman satte sig till styret i
stora skötekan, som för en frisk sydvest strök af neråt viken.
Petter var mycket modstulen på hemvägen. Han
hörde med växande förargelse huru nämndemansmor
utbredde sig öfver den ‘för innerligt rara bokhållaren*, som.
säkert till hösten skulle bli inspektor på Vik, derför att
den förra inspektom köpt sig en egendom ute på Ornö,
och skulle flytta dit i september. Se den tös som får en
töcken man — menade nämndemansmor — hon behöfde
då inte stryka på foten för sjelfva friherrinnnan på
Mar-gretelund, i fråga om lycka! Nämndeman teg en bra stund,
men’ slutligen sade han helt torrt och lugnt, att det vore
bäst att tala om det, när’ en sett hur pass golik inspektor
unge herrn hade blifvit om ett par år, — något som
nämndemansmor knyckte på nacken åt, och som Petter tyckte
var nästan bättre än hela predikan som kyrkoherden hållit.
Elin teg envist hela tiden och satt och plockade på en
liten kryddqvast, som hon hade haft med sig hemifrån, och
i hvilken åbrodd och lavendel utgjorde de mest
framstående beståndsdelame.
På det sättet tillbragtes de två timmarne hemfärden
räckte. Petter tyckte att de voro fasligt långa, och
beklagade inom sig att det skulle vara god vind. Han hade
velat ro, det hade strax varit någon sysselsättning för
armarne, och han hade åtminstone kunnat få piska vågorna
med årbladen, då han inte fick piska upp någon annan.
Så satt han hela tiden och rufvade på tankar, som så
småningom retade upp hans annars lugna natur och gjorde
honom till tacksam jordmån för en sinnesuppbrusning, som
skulle bli. hans olycka.
När Petter vid hemkomsten lade in båten, stod Elin
qvar ett ögonblick för att hemta upp matsäcksskrinet, medan
nämndemansparet gick förut det något långa stenkastet
upp till gården, som efter vanligheten med bondgårdar,
låg på en naken kulle ett stycke från sjön. Det såg ut
som hade nämndemannens farfar, det var han som först
egt gården, enkom valt ut det fulaste stället för den, så
ängsligt hade han undvikit alla bevuxna platser, som det
fans godt om i närheten, för att kunna få lägga
bygna-dema i en hård stenbacke, der inte en gång en
krusbärsbuske kunde växa utan att slå knut på sig af förargelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
