Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillbo-Petter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Ja, ho’ va’ heller alldri’ ur sänga\ sir doktorn ... vi
la’ .bara under’na en stor långkudde, som ho’ så gerna
ville ha.“
“Nå hvar hade ni den då?“ frågade doktorn, beredd
på det värsta.
“Hå kors! de» var ute i bon, vet jag!“ svarade
nämndeman så lugnt som det varit den naturligaste sak i
verlden.
“Ute i boden ?“ skrek doktorn utom sig af förargelse
och bekymmer, “och den lade ni under henne sådan som
den var.“
“Åhnej, tycker doktorn det! Tösa värmde’n ute vid
spiseti en handvänning, så den var nog kylslagen, det ä’
inte farligt.“
“Hur kylslagen den än var, så har den tagit lifvet
af hinne, om inte alla tecken slå fel!“ sade doktorn i det
han gick in i kammaren till den sjuka.
Och så var det också. Trots läkarens bemödanden
afled nämndemansmor tre dagar efter den olycksbringande
ombäddningen, och det var sorg och bedröfvelse nog for
både nämndeman och Elin under den tiden. Enklingen
sörjde Uppriktigt sin gumma, om det också var mera af
vanans makt än utaf så särdeles djup kärlek; men han
visste nog han, hvad hon hade varit för en ordnande och
drifvande kraft i kök och syssla, och hur det gick undan
för dräng och piga, när hennes uppmärksamma ögon och
flinka händer följde dem under arbetet.
Som de fleste af hans likar var nämndeman i
afse-ende på döden fullkomlig fatalist, “hennes tid va’ fåll
ute,“ menade han, och han trodde inte det bittersta på
doktorns utsago att den kalla långkudden förorsakat något
recidiv; “det enda som tröstar mig något i bedrövelsen,“
menade den hederlige nämndemannen, “var att ho’ fick
sin vilja fram innan ho’ dog, och fick ombäddadt åt sig,
stackarn.“
Elins sorg var kanske mera djup än faderns, men
hon fick inte mycket tid att öfverlemna sig åt den, ty på
henne hvilade nu alla omsorger och alla bördor, som
modern förut burit. Det var minnsann hvarken tid att sucka
eller att gråta, ty hus och gård måste först skötas; sen
får man se sig om, huruvida det blir någon tid öfrig för
några tankar på andra ting än de närmaste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
