Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillbo-Petter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dollars afbetalning på skulden till nämndeman, samt en
på-tjugo till hans gamla mor, att köpa sig ett varmt plagg
lor till vintern. Vidare underrättade det de hemmavarande
om att han de sista, två åren hade varit i Kalifornien vid
några af minorna, att det lyckats honom att hitta något
guld, att han sedan legat sjuk till följd af hettan och det
ansträngande arbetet vid grufvoma, men att han nu redan
ett par månader vore fullkomligt frisk, igen och ämnade
köpa sig ett stycke jord uti Nebraska-territoriet, der man
visserligen hade indianerna temligen inpå lifvet, men just
derför också kunde få köpa jord för ett godt pris.
Lillbo-Petter slutade den gången sitt bref till modern
med en fråga, som satte Elin många myror i hufvudet.
Det lydde nämligen så här: “Tror I, mor, att Elin skulle
vilja lemna far sin ensam, och ta’ er med sig hit öfver te’
Amerika. För sedan en nu kommit sig litet i ordning här,
och blifvit vander vid saker och ting, så tycker jag allt
att det skulle vara litet tokigt te’ ge’ sig hem på nytt till
Sverige, och få höra det gamla eländet gräfvas opp igen.
Fråga henne om det vid tillfälle, mor, och låt mig höra
hvad hon säger.“
På dessa ord funderade Elin mycket och länge, medan
hon stilla och tyst gick vid sina jemna sysslor hemma på
gården. Lemna sin far, hvarken kunde eller ville hon,
öfverlemna Petter åt sig sjelf, ville hon heller inte, och
var således nu mer i valet och qvalet än hon förut varit
under hela sitt lif.
Det var en vacker afton i medlet af augusti efter
arbetets slut, som nämndeman satt på den nya förstuqvisten
och sällskapade med sin pipa. Han hade dagen förut varit
inne i staden och lyftat penningame på de amerikanska
vex-larae, och kom just nu för en stund sedan från
båtsmans-enkans stuga, der han hade begärt att få se brefvet och
de raderna, som förut orsakat Elin så mycket hufvudbry.
Nämndeman såg nu mäkta fundersam ut, der han satt och
drog djupa drag ur pipan, och mumlade för sig sjelf:
“Ge sig åf öfver te’ Amerika, och låta mig sitta här
i ensamheten? Nej, låt bli det! Vill han ha’na, så får
han min själ också komma hem efter’na. Men nu tycker
jag det kan vara länge nog väntadt på den der göken,
och jag får lof te tala reson med flickungen, för annars
så sitter ho’ der ogifter i all sin dar. Magnus Österman,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
