Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
00m han stal af mig,“ sade jag. “För resten lär det väl
inte röra dig om han st&r här och pratar med mig, eller
inte?“
“Nej, kära Greta! Jag trodde att det var Lina...
se, jag såg dem bara på ryggen... och som jag verkligen
hade litet i hufvudet, så tog jag saken en smula häftigt.
Men säg mig på heder och ära, Greta, var det
verkligen du?“
Det kostade på, ska’ herrn tro, att fortsätta med
min osanning efter de orden — bifogade gumman som
parentes; — men efter som jag hade sagt a så måste
jag säga b också, och derför svarade jag ännu en gång:
“Ja, visst var det jag; men nu har jag inte lust att stå här
längre och förkyla mig,“ och dermed ville jag gå in.
“Är Lina inne?“ frågade Jörgen, och hejdade mig vid
tröskeln.
“Ja, hon har varit inne hela qvällen,“ sade jag och
nu tyckte jag att det var ingenting alls att ljuga ännu ett
tag; det är så med den saken, att börjar man bara, så
går det sedan af sig sjelf
“Då kommer jag in om ett ögonblick,“ sade Jörgen,
“jag ska’ bara lägga af mig kavajen och höra efter om
gubben vill något.“
Och glad var jag, det kan herrn väl tänka sig.
Jörgen hade inte väl hunnit vända ryggen till, förrän jag
sprang in i rummet till Lina, som ännu satt på samma
ställe i månskenet och var blek som en död.
“Skynda dig, Lina, och torka bort tårarna!“ ropade
jag, i det jag slog eld på ljus, “Jörgen kommer strax på
stund in, och jag har sagt att det var jag som talade med
Andersson.“
“Har du sagt att... att...“ stammade Lina alldeles
utom sig af häpnad, “har du sagt att det var du?“
“Ja visst; men se nu inte så fasligt häpen ut för det!
Det föll mig in att göra det.“
“Greta, du är den bästa flicka, som fins på hela
Djurgården !“ ropade Lina plötsligt med alldeles förändradt skick,
i det hon sprang upp och flög mig i famn; “och Jörgen
trodde på hvad du sa’?“
“Om han också inte trodde på det så riktigt, så
beror det nu på dig att låta honom tro det alldeles,“
svarade jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
