Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Hur så?“
“Genom att vara lugn och stilla, som om ingenting*
händt,“ sade jag, i det jag vände mig ifrån henne, för det
gjorde mig ondt att se hur lätt hon tog allting, då jag
deremot nog kände på svedan i mitt dumma flickhjerta,
hvad jag hade äfventyrat för att hjelpa henne.
“Ha ha ha!“ skrattade Lina plötsligt, i det hon vid
det matta ljusskenet strök upp sitt hår och slätade sin
halsduk, som hon förut, när hon handlöst kastade sig på stolen,
hade skrynklat, “ha ha ha! Hvad karlarne ändå ä’ för
ena dumhufvuden, och hvad man lätt kan lura dem, bara
man vill!“
“Inte alltid, Lina,“ svarade jag allvarsamt, och jag
måtte sett mer än vanligt sträng ut, när jag sade detta,
ty hon slog ner ögonen, när jag satte mina i henne; “och
om du vill höra ett godt råd, så aktar du dig, innan det
blir för sent. Det är inte alltid sagdt att Jörgen ser så
osäkert som i qväll, eller att det fins någon annan till
hands, som kan ikläda sig skulden för hvad du gör.“
“Ack ja, du har rätt, Greta,“ utropade hon med en
af de der plötsliga omkastningarna, som voro så vanliga
hos henne; “jag är en ömklig varelse, jag vet det...
men jag skall försöka att bli annorlunda, om det är mig
möjligt.“
Strax efter de orden inträdde Jörgen, och om han
ännu hade någon misstanke qvar att det inte stod rätt
till med min uppgift, så utplånades den snart af Lina,
som jag aldrig sett så verkligt älskvärd som den qvällen.
Det låg någonting så blidt och godt och äkta qvinligt i
de blickar hon kastade på den förtjuste ynglingen framför
henne, att han, alltmer betagen lutade sig fram emot henne,
med så mycken ärlig kärlek i sina trofasta blå ögon, att
jag, stackare, som satt der och mätte vidden af hvad jag
förlorat, på samma gång som jag led min egen smärta,
inte kunde låta bli att förlåta de unga tu deras glädje,
som jag i det ögonblicket nästan tyckte vara en tröst för
hvad jag uppoffrat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
