Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herr Stenkol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ack, fins det väl något omöjligt för den som älskar?
Hon skulle skynda till honom, hon skulle kasta sig för
hans fötter och-afbedja sin skuld. Han skulle inse att det
endast var hennes kärlek till honom, hennes gränslösa
fruktan att förlora honom, som lockat henne till det steg
hon tagit, — och om han älskade henne ännu, och det
gjorde han, det måste han göra — huru gerna skulle han
då icke förlåta henne. Huru ifrigt lyssnade hon icke efter
hvaije ljud, hvarje knäpp i dörren, hvaije steg i trappan.
Det var han som kom, orolig for hennes öde, han skulle
tyst öppna på dörren, skynda att sluta henne i sina armar
och allt skulle vara försonadt igen.
Så svärmade det stackars barnet, så väntade hon och
hoppades och grät och misströstade många gånger om.
Men ingen kom, och allt omutligare trängde sig på henne
den tanken att hon förlorat honom. De ljusa drömmarna
för-svunno allt längre och längre i ijerran; det lilla hemmet
omgifvet af skogens grönska och förbifaret af hvisslande
bantåg, förbleknade allt mera, och i stället för den glada,
rosiga Tru Stenkol’ som stod uppe vid fönstret väntande
sin unge, hurtige make, stod nu i stället vid ett fönster
midt inne i staden en blek och bruten gestalt och
lyssnade med slö blick till gnatet från en gammal man, som
satt nattrocksklädd i en hvilstol med flanellbindlar om de
giktvärkande fotterna, och oupphörligt kältäde på sitt
fläderte och sina omslag.
Rysande vände hon sig bort från denna tafla, då i
detsamma dörren till öfverstinnans rum öppnades och den
gamla inträdde för att för hundrade och första gången
säga henne att det enda sättet att göra slut på allt detta
vore att säga ja till assessorns frieri, och på det sättet
skaffa sig lugn för de gamla minnena och en oberoende
framtid.
“Du har ju sjelf sagt den der ’herr Stenkol’ att du
skulle skänka assessorn din hand, kära barn,“ sade
öfverstinnan med sin inställsammaste röst; “skulle du nu unna
honom den triumfen att veta sig vara så saknad att du
inte skulle kunna välja en an Aan? Betänk, kära barn!
Det värsta straffet för den der trolösa herrn, det vore just
att visa att du inte det minsta brydde dig om att sakna
honom! Och tänk på assessorn sedan, en sådan präktig
man han skulle bli! Tänk dig bara! rik, väl bibehållen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
