Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En präktig gumma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid skenet af lyktan. Vår enda piga, en fet och trind
bondjänta från Riigen, var ute i köket och lagade till
qvälls-varden åt min far; ty den åt han aldrig ute, utan kom
alltid hem på slaget atta, så säkert att man utan tvekan
kunde ställa sitt or efter honom. Jag var så van att höra
de säkra slagen af hans jernskodda käpp emot stenarne
långt nere på gatan, så att jag då hade god tid att tända
ljus och göra i ordning vårt lilla qvällsbord, innan han
hunnit inom porten. Nå, bäst som jag sitter i mina
tankar ... Gud vet för resten hvad jag tänkte på, troligen
på ingenting egentligen, som ungdomen brukade då liksom
nu, far jag höra ett förfärligt väsen på gatan ner åt
hamnen. Skrik och svordomar på något främmande språk
hördes om hvarandra. Derpå hördes ett buller af
springande, en person som sprang förut, och en hel hop
förföljare efteråt; jag tyckte att de närmade sig gatan der vi
bodde, och mycket riktigt, inom ett ögonblick ser jag en
person komma springande barhufvad förbi fönstret; men
just som han kom midt för, stupade han mot en
uppstående sten och föll rak lång emot gatan. Jag skrek till
af förskräckelse, och ämnade just skynda ut för att hjelpa
honom, i fall han slagit sig illa, -då jag i hast ser ett
halft tjog druckna sjömän komma fram i full fart och
kasta sig öfver den fallne. Det var ett rysligt ögonblick,
som jag aldrig glömmer! Men också förgäter jag aldrig
hur den fallne mannen reste sig upp, stark som en björn
och skakade af sig de anfallande som om de varit små
hundvalpar omkring ett lejon. Jag stod der med
klappande hjerta, och alldeles andlös såg jag hur den ena
efter den andra af de anfallande kastades tillbaka med blödande
pannor från den barhufvade mannen, som tycktes få
fördubblad styrka vid hvaije anfall. Men många hundar bli
harens död, säger ordspråket, och jag såg tydligt att den
stackars mannen skulle duka under för öfvermakten, då
jag i detsamma till min stora förvåning och förskräckelse
får se min gamle fars jernskodda, långa spanska rör börja
bearbeta de anfallandes ryggar och det med sådant
eftertryck att de inom ett par sekunder togc till flykten,
troligen också skrämda af bi andvakternas skramla, som nu
hördes på långt håll nerifrån hamnen. I detta ögonblick
försvann all min rädsla för tanken att min far skulle råka
i olycka, och jag rusade ut på gatan sådan jag gick och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
