Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En präktig gumma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i hela verlden. En varm kyss och några vänliga ord
tröstade mig snart, och den friska vinden och det nya uti
att vara ute på hafvet, gjorde äfven sitt till. Inom kort
var jag glad igen, och jag kunde inte annat. Ty att vara
en ung, älskad och god sjömans hustru, att få med honom
tillbringa sin smekmånad ute på det gungande hafvet, fri
från allt det sqvaller, allt det småsinne och alla de viljans
inskränkningar som medfölja de menskliga samhällena på
land och i stad; vet ni, mitt unga herrskap, det är kanske
det mest behagliga lif man kan få njuta af här i verlden.
Ingen kung är så oinskränkt herrskare i sitt rike, som
sjömannen på sitt däck, och en ung sjömanshustru är den
mest Ijäsade drottning man kan tänka sig. De grofva,
väderbitna matroserna hysa för henne en nästan beundrande
vördnad, och när man så dag från dag får gå och spegla
sig i dessa ärliga och trofasta blickar, så måste äfven den
mest fordrande menniska bli både vacker och god och
taclssAm vid att se sig så afhållen och älskad.
“Och det herrliga hafvet sedan!“ utropade gumman,
och hennes gamla ögon blixtrade, och hela hennes väsen
förändrades. “Ibland kokande som en gryta, ibland
spegelklart och lugnt som en skifva af glas eller metall; ibland
ändlöst som tanken, ibland kransadt af blånande stränder,
konturer af öar och land som dyka upp liksom drömmar
och försvinna som de. Och så de mötande fartygen från
jordens alla länder; några glada rop genom den klara
dallrande luften, en fladdrande flagga på mast, och så ur
sigte igen, olika öden till mötes; den ena i hamnen, den
andra i djupet; men alltid samma storhet och samma
himmel öfver ens hufvud.
Och att vid solnedgången stå vid relingen hand i
hand, och låta blickarna följa hvarandra bort till det
glödande klotet af guld, som så stilla och majestätiskt rinner
ner i hafvet, hvilket tyckes brinna i hvarenda liten droppe;
att sedan se de strålande stjernorna tända sig öfver ens
hufvud, återspeglande sig så tydligt i det klara vattnet,
att man slutligen tycker sig sväfva emellan tvänne himlar,
till dess plötsligt en lekande fisk spritter upp bredvid
fartygets sida och med ett slag af sin stjert grumlar hela
det lysande himlahvalfvet demere, och man märker att
man bäres af ett element lika oroligt som nyckfullt. Är
det väl underligt om man vid tjugu år under sådana för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
