Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två fruar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känna den som nu är min make, och inom hvars
oansenliga skal klappar ett hjerta, som ingen hustru i verlden
kan önska sig rikare och varmare.“
“Hvad du måtte älska och värdera honom högt, Karin!
O, hvad jag ville gifva allt i verlden, för att så kunna
tala om min make, som du om din!“
“Och hvad hindrar dig, kära Laura ?“
“Det är för mycken skilnad mellan oss, både i ålder,
lynne och tycken!“
“Då är det du, den yngre, som måste forma dig efter
din make. Och det bör ju icke vara svårt, ty jag har hört
af min man att han har det bästa hjerta, att han är en
ädel och rättänkande man.“
“Ack ja,“ hviskade Laura knappast hörbart, i det hon
lutade sitt hufvud mot väninnans bröst; “det ä rhan, men
jag älskar honom icke!“
“Det tror du bara, Laura lilla,“ svarade Karin, i det
hon ömt kysste hennes vackra och rena panna; “hvarför
skulle du annars hafva gift dig med honom ?“
“Ack, kära Karin, jag var ett öfvermodigt,
oförståndigt barn, som lät öfvertala mig af mina förståndiga
anhöriga till att göra ett lysande parti. Man sade mig från
morgon till qväll att det bästa en ung flicka kunde göra
vore att gifta sig med en äldre man, en man med rikedom
och samhällsställning, — att detta vore för henne den
säkraste vägen till lyckan. Man sade mig att de unga
karlarna vore lättsinniga, ombytliga, att de snart glömde
sina hustrur, när det första kärleksruset väl var öfver;
att deremot en gammal man, som fick en ung hustru skulle
vara för rädd om hennes kärlek och för tacksam för sin
lycka, för att nånsin kunna glömma sina pligter. Och
dessutom var jag fattig, han var rik, med ett ord, jag var ett
oförståndigt barn, som inte visste hvad jag gjorde.“
“Nå, men du älskade väl åtminstone inte någon
annan ?“ frågade Karin med litet ängslan i rösten, i det hon
såg sin unga väninna forskande i ögonen.
“Nej, åtminstone inte då!“ svarade Laura, i det hon
undvek den forskande blicken.
“Nå, Gud ske lof!“ sade Karin med en Buck af
lättnad, “då kan allt ännu bli godt! Ty nu, då du är
hans hustru, kan du ju icke hafva tanke för någon
annan.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
