Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Pappa är sjuk, Sigfrid lilla!“ sade modern, i det hon
återtog sitt arbete.
“Är det derför han är hemma ?“ frågade gossen i det
han lyssnade på klockan; “hvarför är du inte hemma när
du är frisk, pappa ?“
“Nej, då har jag annat att göra,“ svarade Edvin
slutligen förlägen.
“Ja, då har pappa annat att göra!“ upprepade Klara
med ett uttryck som skorrade i Edvins öron. Han teg en
stund; barnet äfven, och modem likaså; konsulinnan sof
fortfarande. Då böljade Edvin känna tystnaden tryckande,
och förtviflande om hvad han skulle hitta på att bryta
den med, tog han upp ur sin ficka en hand full
silfver-mynt och utbredde dem på bordet för gossen att leka med.
Bet blixtrade till i gossens ögon, och han grep girigt
efter penningarna med de små, knubbiga händerna.
“Tycker du om vackra silfverslantar?“ frågade Edvin
gossen, i det ett matt löje spred sig öfver hans numera
något uppdrifna och fylliga ansigte; “vill du ha sådana af
pappa?“
“Ja pappa!“ ropade gossen i det han gräfde med
händerna i penninghögen framför honom; “för då kan jag
köpa namnam och leksaker.“
“Det är rätt, lilla Sigfrid!“ uppmuntrade Edvin sin
son, “det kan du... för pengar kan du köpa allt hvad
du vill!“
“Gift!.. .oupphörligt gift!“ utropade den unga modern,
som med ångestftilla blickar följt den vändning faderns och
sonens samtal tagit; “kom Sigfrid!“ fortsatte hon häftigt,
i det hon ryckte gossen ur faderns knä och tog honom
på armen; “kom till mig! Vid Gud i himmelen; dig skall
han inte få förgifta.“
Och blossande af sinnesrörelse bar hon gossen ut ur
rummet, i det hon kastade en af yttersta förakt lågande
blick på sin make, som full af enfaldig häpnad satt qvar
i sin stol, utan att kunna fatta denna oväntade verkan af
något i hans ögon så naturligt, som att låta ett barn leka
med några silfverslantar, i det man underrättar honom om
den moderna verldens vigtigaste vishetsregel, att för
penningar kan man få allt.
“Hvad var det?“ frågade konsulinnan, yrvaken vid
bullret af dörren som slogs igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
