Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ryggen och satte sig ned till sin skomakarebänk, lika
bister som förut.
"Stackars Skomakare-Anders!" utbrast jag ofrivilligt i
det jag lade min hand på hans axel; “ni har haft étt
hjerte-sår som antingen aldrig blifvit läkt, eller som gått upp
igen. ~8i är en olycklig man!"
"Gå herre, ga!" ropade han med stönande röst i det
han, utan att vända sig om, gjorde en afvisande rörelse
utåt med sin högra hand, "hvem har bedt er komma och
slita ur mig, hvad jag vill dölja för alla, hvad jag dolt för
alla — och hvad jag kommer att ta’ med mig i grafven?
Gå, säger jag, och kom aldrig igen, eller också ... gå! gå!...
Och han sade detta med en ton sådan att jag icke lät
bedja mig ännu en gång. När jag väl var utom dörren,
föreföll det mig som om jag kommit upp ur ett djupt schakt,
der en forfarlig hemlighet legat dold, en hemlighet hvars
natur jag icke kunnat utröna men hvars konturer jag
anade der nere i mörkret, och som just derför för min
fantasi tagit den mest afskräckande gestalt.
Jag skyndade mig ner till min sump, hissade upp
mitt segel och lade ut från land, i det jag som ett barn
gladde mig åt värmen och solskenet; men på samma gäng,
liksom barnet, kunde jag inte låta bli att se mig om efter
stugan, der jag nyss känt mitt hjerta sammanpressas af
aningen om ett dystert olycksöde, hvilande tungt på en
medmenniskas skuldra, och i det jag så småningom
förlorade stranden ur sigte, sade jag för mig sjelf:
"Bakom den mannens brutna lif döljer sig en qvinna!"
6.
Det var snart slut på den vackra sommaren
September kom med sina disiga morgnar, sina regnskurar,
sina mörka qvällar och sitt inflyttningsstök, och jag hade
inte mera tid att göra någon fård bort till
skärgårdsere-miten, som vi kallade honom i våra samtal. Det blef en kall
och lång vinter med djup snö, och långsam vår följde på
den; men ändtligen var det dock vår igen och vi koramo
ut till vår lilla holme för att se knopparna svälla och krus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
