Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Efter du begriper det,“ svarade jag, “så ge dig af
din väg, så att jag inte lär dig begripa något annat!“
“Och hvad skulle det vara?“ frågade han.
“Att tiga tills man ber dig tala!“ svarade jag, i clet
jag hytte åt honom med yxhammaren.
“Otack är verldens lön,“ flinade skräddaren, i det han
gjorde sig i ordning att gå, “och nog kan jag tiga alltid,
och det mer än som kanske ä’ nyttigt för soldaten!“
Nu var det slut med mitt tålamod. Jag tog
skräddarn i kragen, drog honom med mig in på gården, och
derifrån in i stugan, fast han stretade emot och sprattlade
som en kramsfågel i en dona. Näi: jag kom in, satte jag
honom i bänken vid dörra, så det knakade i hans fattiga
ref ben, och röt åt honom:
“Säg nu ut hvad du vet, och håll tungan rätt i mun,
annarsokan det komma att gå dig illa!“
“A gud bevars!“ stönade skräddaren blek om näsan,
“så hett herr soldaten tar i! Jag säger bara jag, hvad alla
menniskor säger i hela socknen. Men Grud förlåte mig,
icke vet jag om det är sant, eller om det är prat, jag
bara tänkte varna, jag, för att han sjelf skulle se sig för!“
“Hvad är det som alla menniskor säga?“
“Kors, att soldatens fästmö ä’ en alldeles för rar och
fager jänta för att inte alla unga herrar i hela trakten skalle
springa efter henne — och att det i synnerhet är en,
som ...“
“Och hvilken skulle det vara?“ skrek jag i det jag
skakade honom så att tänderna skallrade i munnen på
honom.
“Kors! unga lyttnanten vet jag, brukspatrons son... men
icke mitt ord igen! Han, som annars brukar ligga i
Karlstad hela året, har nu varit hemma vintern igenom, och
då säga folket, att de har sett dom tillsammans mer än
en gång; — men det har väl varit i all ärbarhet, kan
jag tänka!“
“Ja det har det, din usling!“ utbröt jag i det jag
kastade ut honom; “helsa och säg dem som skickat dig,
att jag slår armar och ben af dem som säga något annat!“
När jag genom fönstret sett skräddarn linka sin väg,
skubbande sina magra axlar som en piskad hund, satte jag
mig ner på bänken och rufvade på de värsta tankar som
väl kunna pina en syndig menniska. Aina, på hvilken jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
