Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de alldeles försvunno. Då uppgaf jag ett rop af förbittring,
och med smygande steg, men i full fart satte jag af ifrån
spången och ned- åt bygningen på hvars dörr jag famlade
med så darrande händer, att jag icke på en lång stund
kunde hitta låset och få upp den. Knappast hade jag fått
upp den och satt foten in i förstugan, så hörde jag hur
en dörr öppnades der uppe, och hur en manlig stämma,
som jag igenkände for löjtnantens, hviskade dessa ord:
“Ja, jag släpper dig, men på ett enda vilkor. Du
kommer igen sedan när allt blir tyst. Hör du det, au
får inte säga nej!“
“Men jag törs inte,“ hörde jag Ainas röst hviska
tillbaka ; “tänk om min fästman fick veta..
“Ah bah! din fästman! Han får ingenting veta! Säg
för öfrigt bara ett ord, om du vill bli fri ifrån honom, och
ingenting är lättare.“
“Men han tycker om mig, och han skulle bli olycklig
för hela sitt lif, om jag...“
“Nå än jag då? Jag älskar dig mycket mera än han,
och hvad kan han bjuda dig för lott emot hvad jag kan?
Tänk på det, min söta flicka, och lofva mig att du kommer.“
Jag lyssnade med återhållen andedrägt och spända
öron på svaret, och när jag hörde ett sakta framhviskadt
ja och ljudet af en kyss, så visste jag nog. Tyst som en
katt smög jag mig ut igen genom dörren och stannade
vid knuten. Jag mins från denna förfärliga stund just
ingenting annat än att stångjernshammaren hade tystnat,
och att det var mitt eget hjertas slag jag hörde bulta
nästan lika högt som den, i det tomma bröstet; ty att det
var tomt och ödsligt som en graf, det kände jag nu och
det skulle jag känna i många år efteråt. De få minuter
jag stod der utanför innan Aina kom, tyckte jag voro långa
som år, och så förvirrad och döfvad jag än var, fattade
jag likväl på de få stunderna ett oryggligt beslut: jag
skulle döda henne. Strax derpå kom hon ut ifrån bygnaden
med hastiga steg och med en schal svept om sig öfver
hufvudet. Hon såg sig hastigt omkring att icke någon
skulle märka henne, och ämnade just sätta sig i gång för
att springande begifva sig af till herrgårdsbygnaden, då
jag steg fram och fattade hennes arm, i det jag med en
röst som föreföll mig onaturligt lugn, sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
