Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Det är för sent!“ svarade hon i det hon "ett
ögonblick stannade midt p& bron och vände sitt ansigte mot
de upplysta fönstema p& gafveln. Derpå sprang hon några
steg, da i detsamma mitt skott small af och hon med ett
halfhögt utrop störtade tillsammans midt på bron. Jag
kastade bössan ifrån mig, skyndade fram det korta afstånd
som skilde oss åt, och kastade mig ned bredvid henne, utom
mig af raseri och förtviflan. När jag lade handen på
hennes hjerta, så fann jag att hon var död, och då blef jag
med ens lugn och fick min besinning igen, och som jag
nu hörde rop och såg folk komma i rörelse, kastade jag
mig hastigt ned ifrån spången på den frusna ån, smög mig
i mörkret upp ibland träden, och tänkte i det jag kastade
bössan på axeln lika kallt som om jag skjutit ett vildt
djur och icke en menniska:
“Det är bättre så. Nu bedrar hon mig icke mera,“
Och med den tanken öfverröstande alla andra, tumlade jag
tillbaka in ibland träden som en drucken, medan jag hörde
huru de förvirrade ropen nere vid bruket växte allt mera,
till dess det susade som en väldig storm i de nakna trädena
omkring mig, och hvaije rasslande gren ropade: blod!
finneblod ! mörkt blod, sjudande blod!... i mina öron, och jagade
mig framåt i den mörka natten.
10.
Långa år skilja mig från den natten med sina
gräsliga syner. Bittra samvetsqval ha’ stungit mig, och ändå
har det funnits stunder då jag icke önskade det gjorda
ogjordt, när jag mäter uselheten af den framtid som
väntat oss, om jag Ätt följa min fega lust att förlåta den
eländiga, arma. Hvarför lät jag icke rättvisan taga mig och
på det sättet försona mitt brott, frågar man? Nej, jag hade
anhöriga, de skulle icke lida smälek för min skull... en
vak, huggen ett stycke uppåt ån under natten och min
soldatmössa bredvid den narrade dem tro det jag dränkt
mig sedan jag utfört min hämd. Att mitt lik icke hittades
när våren kom, förvånade nog många; men icke spanade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
