Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och återspeglingen från stränderna är så mörk och mättad
af fårg, att man tycker sig se vattenspegeln börja der
månstrimman glänser. Och ute på färden, huru afstånden
förminskas! Det längst bort belägna landet kommer så nära, att
man tycker sig kunna kasta ditöfver, och de mellanliggande
holmarna se ut som framskjutande uddar af det aflägsna
landet. Och till ram för allt detta den djupblåa etern
med sin mattslipade kupa, och till grundstämning den djupa
tystnaden, som endast någon gång afbrytes af ett aflägset
årslag eller en hemskyndande nattfågels korta skri. Och
bäst som man då sitter der i nästan andlös njutning af en
vaka, som har drömmens alla fantastiska behag, så
kommer bullret af en annalkande ångare och kastar drömmaren
midt in i verkligheten. Dess röda och gröna lyktor lysa
långt bort öfver den mörka vattenspegeln, maskinen bultar
sina taktmässiga slag, aflägsna röster höras, — en raket
sprakar plötsligt till och söker fåfängt att likna de
himmelska ljusen, han slocknar just under sjelfva försöket, och
i stället för den präktiga elddrake, som steg upp med så
mycket buller och bång, faller en simpel trästång ner igen,
tacksam om hans fall kan höras som en enstaka plumsning
långt borta på sjön. Men i alla fall blir man vaken, lifvet
gör sig påmint på nytt — fastän det liksom landskapet
får ett förmildrande drag utaf månljuset, som flödar ner
från den utbrunna vulkanen deroppe,
Ungefär så der satt jag och tänkte för mig sjelf uppe
på qvarnbacken, då jag mekaniskt faste min blick på ett
aflångt, mörkt föremål ute på den mindre färden åt
Waxholm till. Det var en farkost, det såg jag nog, och att
den roddes af en ensam man såg jag också, när han gled
fram förbi den långt utskjutande udden af Kammarholmen
och på detta sätt kom midt i månstrimman. Men när den
kom närmare, såg jag, att det inte gerna kunde vara någon
äkta skärgårdsbo som rodde den. Ty det var i sanning
en underlig rodd. Än lyftes den ena åran högt upp i
luften, än den andra; än tog roddaren ett duktigt tag med
en åra, så att farkosten svängde rundt omkring och det såg
ut, som om han vände om igen åt samma håll hvarifrån
han kom. Men hur det var, så svängde den rätt igen,
och närmare och närmare kom båten. Snart såg jag, att
det var ökstocken och att roddaren var min saknade
“mä-stare“, som således höll sitt löfte och kom tillbaka på qvällen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
