Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lysa den natten just? Hade det varit mörkt då, så hade
jag ju aldrig sett, hur han kysste flickan min... och den
andra gången då lyste du inte då, inte! Hade det varit
ljust då, så hade jag väl aldrig lagt honom i skallen med...
Hvad nu? Hvem säger, att jag var den som gjorde det?
Är det du, din flintskalle, som pratar i vädret der oppe?“
Och med en min af ytterlig förskräckelse stirrade han
upp åt månen, i det han liksom afvärjande sträckte
handen med buteljen framför sig.
Då föll det mig in der jag satt, att om jag gick in
på hans förvirrade tankegång och försökte att spela
mångubbens roll med att kasta in ett par repliker i hans
monolog, så skulle jag kanske få veta hvad det var, som
tryckte på hans sinne.
Sagdt och gjordt, jag bad i tankarna den skinande
drabanten deruppe om ursäkt, och med halfhög stämma,
som jag gjorde så djup jag kunde, svarade jag inifrån
qvar-nen der jag satt:
“Visst är det jag, din tok. Hvem har bättre reda på
det än just jag?“
Effekten utaf dessa på måfå framkastade ord var lika
storartad som ögonblicklig. Som om en fjeder hade kastat
honom upp från marken, stod mästarn der, vinglande på
sina ostadiga ben, mössan hade fallit af honom, och
buteljen slant utur hans hand ner i gräset och rullade först
långsamt och tvekande, men sedan allt fortare och till sist
med väldiga hopp ner i en stenhög, der den med ett gält
klingande och ett par högljudda “kluck! kluck!“ gick all
verldens väg tillika med sitt dyrt förvärfvade innehåll.
Den egendomliga figuren stod der nu med två tomma
händer och stirrade med den mest målande förskräckelse
upp till månskifvan; jag började redan ångra mitt djerfva
tilltag, då jag märkte, att förskräckelsen försvann lika hastigt
som den kommit, och att han med den rusiges lätthet att
öfvergå från den ena sinnesstämningen till en annan, började
sansa sig och drog munnen till ett bredt, nästan medvetslöst
grin, i det han dock fortfarande med en viss respekt sneglade
uppåt och yttrade med ett oefterhärmligt komiskt tonfall:
“Ah fanken! jag tror du har fått mål i mun, din
krub-hitare! Nej hör nu, det här böijar bli, ruskigt, sa* bonden,
när hästen bad honom gå hem och lägga sig! Jaså, du ä’
språk-sam den här gången? Nå kör, då! om du vill så skall vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
