Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konvalsera litet om gamla aflarder! Hvem fan bad dig lysa
den der natten ?“
“Hvem bad dig vara dum och tro att flickan tyckte
om dig?“ återtog jag, halfhögt som förut.
“Ja, jäkeln i det du... det var ett ord!“ svarade han
med ett språng åt sidan, i det han knäppte med fingrarna j
“du har väl aldrig varit så dum du, inte? Der oppe har
ni väl annat för er, än gå och krångla med kärlek och
trädgårdsmästeri och tocke’ der, som vi påta med här nere
på jordklimpen? Hvem som bad mig, frågar du, gubbas?
Ja, säg det du? Jo, ser du, det var ett par stycken gökar,
som jag hade litet otaldt med den tiden! Den ena hette
hjertekomet du, och den andra hette tjugo år, ser du,—
och så fans det en till, som hette den syndiga menniskan,
du! Det der har du naturligtvis aldrig haft något att göra
med du, inte — och derför kan du sitta der oppe och vara
stursk och grina en annan syndare midt i synen, tycker
du! Men ser du, så var det med mig, och skälm den som
gör sig bättre än han är — och sämre jänta har nog en
karl gått åt Helsingland för, än den du! Mins du, hur
vackerohon var ?“
“Ahja, hon gick väl an!a
“Nej drag du ner åt skogen,“ utropade han häftigt, i
det han knöt handen på nytt upp åt luften; “gick hon an!
Nej ser du, nog har du gluttat in genom många fönster i
din dar, och nog har du sett mycket vackert och fint —
men så djäkeln stenspränga mig, om du har sett någon
rarare tös än Karin var, när jag lärde känna henne! Men
det var karlarna som skämde bort henne — för di var
kring henne som snöskator kring ett körsbärsträd, och nog
försökte jag vara fågelskrämma, men det gick inte! Det
vill säga, inte skrämde jag dom inte, men nog sjutton gick
det för sig att skrämma bort henne alltid! För hvad hade
jag att bjuda på? Jo du, det ska’ jag säga dig, min gubbe/4
och derpå började han att sjunga med långt utdragna toner:
«Ett trofast hjerta det var min skatt
Och ett par armar, som hette duga;
Men inte hade jag klocka och hatt
Och inte ett tecken till stuga!
Ding dudililej!
Och inte kunde jag ljuga!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
