Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och Nicke, som också stigit upp, såg till sin stora
förskräckelse att Starks ansigte var# nedblodadt, och att
han haltade när han gick.
“Lugna dig, bästa, älskade Clara!" hördes en annan
röst från tamburen, och det klack till i Nicke vid ljudet
af den rösten; han kände igen gradpasserarens.
“Hvad i Herrans namn har händt!" utropade frun, i
det hon omfattade sin man och ledde honom in i rummet
“Stark! du skrämmer slag på mig, om du inte säger mig...
ack, min Gud, jag tror jag dånar!“
Och frun föll ner på en stol, medan den unge
gradpasseraren snarare bar än ledde Clara till en annan och
skyndade efter ett glas vatten att bädda hennes
tinningar med.
“Hvad det är som har händt, min gumma?" pustade
Stark i det han tungt slog sig ner bredvid sin hustru.
“Jo bara det, att hade inte den här hederspojken kommit i
rättan tid, så hade jag väl i det här laget varit förpassad
till evigheten derborta på Adolf Fredriks kyrkogård! Kära
gumman, ta hit vatten och handduk och torka af mig i
synen, så jag ser ut som folk igen och så, när flickan min
kommit till sig, så kom hit, du sakramenskade
heders-pojke och låt mig ta dig i famn.“
“Gå, gå!“ hviskade Clara, och sköt kusinen ifrån sig,
"gå till pappa, jag är bättre nu.“
"Gud vare lof att jag var på vakt och inte fick
permission förr!" ropade Edvard, i det Starks kraftiga armar
kramade om honom som ett skrufstäd.
"Jaså, du tänkte dig hit förut på qvällen, munsjör!"
frågade Stark i det han kramade honom ännu värre; "men
det är detsamma: jag säger som Miinchhausen: det här ska
du ta mig fan inte ha gjort för inte! Kan du tänka dig,
min gumma," fortfor han ovanligt blid, i det han sköt
ifrån sig Edvard, och i stället fattade hustruns händer,
“jag satt derborta på Kronan och kunde rakt inte fö
Öländer med mig, för der var några norrländningar och en hel
mängd bekanta, och så gaf jag mig af ensam, för du vet
ätt jag just inte är så rädd af mig. Men se, jag skulle
Gudbevars snedda af öfver kyrkogården, och bäst som jag
går der i mina penséer, så rusar ett par kanaljer fram ur
en vrå borta vid koret och kastar sig rakt öfver mig och
ville åt plånboken. Jag streta emot och skrek på polis,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
