Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
springande från slottsbacken till, och hviftande med båda
armarne, utropa:
“Söta, goda, herr kapten! Var så innerligt god och
dröj en liten smula! Jag får lof att följa med...jag har
bekanta ombord! Snälla kapten, stanna bara en liten
smula!“
“Stopp!“ ropade kaptenen, som inte var särdeles
hård-hjertad utaf sig, och dertill mån om förtjensten. “Men då
får några af herrarne hjelpa fruntimret ombord“.
Och ångbåtshjulen hade visserligen icke tagit många
tag i vattnet, men litet fart var det dock gifveri åt Ran,
och “back“ ville kaptenen icke säga, hvarför det unga
fruntimret måste hoppa upp på relingen, trots farten. Hon
gjorde det också, i det ett par äldre herrar på stranden
fattade i henne och hjelpte henne upp, och när hon nu
skulle ner igen, räcktes från ångbåtens däck ett half tjog
äldre och yngre armar henne till mötes, men hon brydde
sig icke om att låta hjelpa sig, utan hoppade raskt ner
fran relingen, men hade dervid den bturen att snafva och
var nära att falla framstupa, hvilket endast hindrades deraf
att hon kom rakt i famnen på Nicke, som också hade
sträckt ut sina armar, hvilka nu af den oväntade stöten
slöto sig af sig sjelfva omkring den unga flickan, som
sålunda i dubbelt afseende blifvit upptagen af Ran.
Nicke var alldeles bedöfvad af den oväntade lyckan
att så der burdus få en ung flicka i sin famn, och hade
icke sinnesnärvaro nog att åter öppna sina armar, förrän
den unga flickan med en i hög grad behaglig rodnad på
kinderna, men med litet förvirrad stämma hviskade i hans
öra, ty hennes hufvud låg nästan mot hans axel:
“Nu får jag tacka så mycket! Jag hade säkert
fallit omkull, om inte ni, min herre, varit så god att...
att..."
“Jag ber allra ödmjukast!" svarade Nicke och rodnade
ännu mera än hon, “det var mycket oväntadt för mig ...
att...“
“Jag hoppas att ni är så god och ursäktar."
"Åh, jag ber allra ödmjukast," svarade Nicke bugande;
"det skadar inte! Men om jag får lof, så ska vi se till att få
en plats någonstädes... men, hur är det, jag tror att min
nådiga haltar?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
