Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
o
“Äh, vi hinner nog!“ svarade Figge utan att ee upp,
“gummorna få ro så mycket raskare sedan/*
“Ja, och ni får inte bli ond, herr kunglig sekter!“
tilläde Lotten med sitt mest intagande leende, “men ni
skall veta, att jag är ett stackars instängt stadsbarn, som
inte är van vid sådana här högtider! Seså der, nu har
jag en hel hop! Tack, herr Bergström! Hvad ni var
snäll, som visade mig på dem! Jag skall pressa hela
refvan och lägga den i mitt album!“
“Vill ni • inte då ta den här lilla veronican också?“
frågade Figge med något osäker stämma, i det han räckte
henne en liten blå blomma, som han plockat strax bredvid,
“och låta den göra sällskap i albumet ?“
“Jo, tack så mycket! den är också förtjusande vacker!“
svarade Lotten och tog den helt okonstladt, medan Figge
reste sig upp från sin knäböjande ställning, och Nicke
vände sig om för att gå förut, just i lagom tid för att inte
se den täcka rodnad, som spred sig på den unga flickans
kinder, just då Figge hade stigit upp och vände sig emot
henne.
Snart var man framme vid berget igen, och nu
började uppstigandet. Figge gick förut för att visa vägen;
efter honom kom Nicke, ty det gick ju inte an att gå
efter ett ungt fruntimmer uppför, — det hade varit alltför
oartigt. I början gick alting bra, men just när de voro
halfvägs uppe mot kumlet, hörde Nicke ett litet nödrop
bakom sig, och skulle just vända sig om för att se efter
hvad som orsakade det, då han hastigt såg Figge, som
var snabbare på benen än han, kasta sig hand löst förbi
honom, under utrop af:
“För Guds skull... mamsell Lotten! gjorde ni er illa?
Försök att hålla er qvar...jag är genast hoö er!“ *
Och när Nicke slutligen vändt sig om, ty berget var
mycket halt der han stod och den tunna mossan slant
undan fotterna, så såg han Figge för andra gången liggande
på knä, och stödjande sig med högra handen mot berget,
medan den andra omfattade Lottens smärta lif, så att hon
nästan hvilade i hans famn.
Nicke skrek till af förskräckelse.
“Skrik inte!“ ropade Figge, “det är inte farligt!
Mamsell Lotten höll på att halka utför! Kom hit i stället
och hjelp mig att få henne på fotter igen!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
