Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Magnus kände sin andes bästa krafter
förspillas i denna grottekvarn och ibland kände
han med sig själv att han var danad till något
annat än att med klubban och mejseln hugga
grader i filar. Hans dröm var att få ägna sig
åt något annat, att bliva diktare. Men han
visste icke på vilket sätt han skulle kunna
komma in på denna bana.
Han var tvehågsen, ty ibland tvivlade han
på sin begåvning, och han var rädd för att han
som undermålig skulle få sluta som en sjaskig
notisjägare nere i tidningskvarteren. Det kunde
väl komma på ett ut, tänkte han dock ibland,
om han ändade sina dagar som en sådan, eller
om han som lungsiktig arbetare hamnade på
»Grubbens» för att på sistone köras ut på
fattigkyrkogården.
Men det som dock gjorde honom mest
tövande var det att alla människor skrattade åt
honom, då han ibland talade med någon om
sina innersta drömmar. Man ansåg honom
nästan som en galning, som utan den ringaste
skolbildning ville bliva diktare. Man hånade
honom rakt i ansiktet och då han visade sina
dikter, fick han alltid en medlidsam
axelryckning.
Skomakare, bliv vid din läst, fick han alltid
höra, och det gjorde att han så småningom lärde
sig att aldrig tala om för någon då han skrivit
en dikt. Han gömde därför alltid det han skrivit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
