Samhällets fiende / Kapitel 2 (1909) Author: Leon Larson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Det var på en filfabrik Magnus arbetade.

En dag stod Magnus som vanligt vid sitt städ och arbetade.

Ute var det en vacker vårdag, med en strålande blå himmel, där ljumma vindar förde vita ullmoln.

Men inne på fabriken var det mörkt och skumt; dammet stod i tjocka skyar mot taket och genom de igengrodda fönstren silade en blek dager in.

Här hade Magnus förspillt två år av sin tid. Dag för dag hade han arbetat, timme efter timme, och ändå var han lika fattig som då han började. Endast svett och svält, svält och svett. Här var nu ett grått enahanda, en vävnad i mörkt, där sällan livets röda färg lyste och värmde.

Fabriken var en verklig grottekvarn som aldrig släppte någon ifrån sig förr än sista blodsdroppen var utpressad. Arbetet var ett dödsarbete, i vilket alla förr eller senare ströko med i lungsot. Det var knappast någon filhuggare

12

som nått över åldern trettiofem år -- efter den tiden var det icke långt till graven. Detta visste de även och togo därför dagen som den kom, levde för stunden, svulto och foro illa till deras timme slog.

Man brukade supa mycket på denna fabrik, måndagar, tisdagar och onsdagar voro de vanliga supdagarna, men resten av veckan ägnades åt ett vanvettigt svettarbete. Arbetarna misshushållade med sig själva, men de begrepo icke bättre. De voro struntar och suddar som slarvade bort sitt liv. Men herre gud, tänkte Magnus förlåtande, vad skulle de annars göra i den allmänna tristheten!

Nu var det torsdag.

Arbetarna hade alltså avslutat veckosupningen och de arbetade nu i stället för brinnande livet för att med något så när stor förtjänst möta lördagens utgifter.

De bägge bänkraderna voro upptagna till sista plats. Dovt och tungt föllo klubborna mot mejslarna, maskinerna dånade och i tjocka skyar steg dammet emot taket. Det syntes tydligt att skräcken för lördagen hetsade dem till det yttersta, ty ådrorna voro blåsprängda och svetten lackade från deras lungsiktsgula ansikten.

Nu hade ingen tid att säga något. De som hade anfrätta lungor gåvo sig icke en gång tid att spotta i backarna utan läto upphostningarna falla på golvet, där det snart hade torkat.

13

Då Magnus under en paus, som han unnade sig, kom att betrakta sina kamrater, märkte han hur förfärligt vanställda och härjade de voro. De voro magra och fårade, de flesta med hektiska flammor på kinderna. En del voro krökta som krymplingar och andra sågo ut som om de buro på föregående släktens sjukdomar. Det syntes tydligt att svälten knäckt dem och att rusdryckerna gjort sitt till för att knäcka dem i förtid.

Hur meningslös var icke dessa arbetares tillvaro, och hur fattiga voro de icke på glädje! Vad var det för dunkel makt som uppehöll deras livsbegär? De hade icke det ringaste hopp om att någonsin få det bättre. Deras liv var icke eftersträvansvärt. Arbeta och svälta var dagens lösen för dem, och hur mycket de än arbetade kunde de dock icke hålla armodet ifrån sig. Och ju mer de arbetade, desto kortare var deras väg till graven.

Var det något att stå efter?

Men vilka eller vilken var det som bar orsaken till detta elände? Var det de själva, eller var det samhället som ensamt bar skulden till dessa orättvisor. Det måste vara samhället ty den enskilda individen var relativt oskyldig.

Det var samhället som stal ljuset från dem som hade behov av ljus och värme, det var grottekvarnen, som pressade de fattiga ned i

14

ett än större armod, för att giva ett fåtal det lyckobringande guldet.

Så tänkte Magnus och han började hata dem som understödde dessa orättvisor.

Hans klass var förbannelsens klass, som dag efter dag måste finnas i dessa helveten för att hålla det stora samhällsmaskineriet i gång.

Men i dag kände han tyngre än vanligt den förbannelse som vilade över honom och hans klass. Ty vårsolen lyste över landet, men han och hans kamrater fingo icke glädja sig åt den. De voro som bundna med länkar därinne i dammet och kvalmet, medan de utkorade, som ingenting gjorde, fingo glädja sig åt den livgivande solen.

Magnus var en poet, och då svårmodet ruvade över honom började hans tankar arbeta i rytm och rim. Så även nu, och hans bitterhet tog sig uttryck i denna dikt som han med städet som skrivbord skrev ned på ett stycke tidningspapper:

     Å -- ute är sol och vår
     och livet är gott att leva,
     men här ifrån år till år
     den knarrande kvarnen går,
     och tungt är här att leva.

     Å -- lyckan vi aldrig sett,
     ty aldrig vi utåt draga,

15

     och blir det helveteshett,
     men ändock i blod och svett
     vi kvarnen i ångest draga.

     Å -- ute är ljust och gott
     och ljuft är gräset att trampa,
     men här råder mörkret blott,
     och allt är förbannat grått,
     och kvarnen är tung att trampa.

     Där ute det ljuder en sång,
     och glada de alla sjunga,
     men här i vårt trånga prång
     det dånar all dagen lång,
     en ton som vi måste sjunga.

     Den rullar som åskans dån
     så tungt ifrån våra kamrar,
     den talar om skam och hån,
     om svält för den slagnes son,
     som trälar i kvarnens kamrar.

     Den dånat från år till år
     i dagar som skridit tunga,
     och kvarnen den går och går
     tills domklockan hotfullt slår
     med malmslag, som dåna tunga.

Så stoppade han undan papperslappen och började arbeta som förut.

16

Magnus kände sin andes bästa krafter förspillas i denna grottekvarn och ibland kände han med sig själv att han var danad till något annat än att med klubban och mejseln hugga grader i filar. Hans dröm var att få ägna sig åt något annat, att bliva diktare. Men han visste icke på vilket sätt han skulle kunna komma in på denna bana.

Han var tvehågsen, ty ibland tvivlade han på sin begåvning, och han var rädd för att han som undermålig skulle få sluta som en sjaskig notisjägare nere i tidningskvarteren. Det kunde väl komma på ett ut, tänkte han dock ibland, om han ändade sina dagar som en sådan, eller om han som lungsiktig arbetare hamnade på »Grubbens» för att på sistone köras ut på fattigkyrkogården.

Men det som dock gjorde honom mest tövande var det att alla människor skrattade åt honom, då han ibland talade med någon om sina innersta drömmar. Man ansåg honom nästan som en galning, som utan den ringaste skolbildning ville bliva diktare. Man hånade honom rakt i ansiktet och då han visade sina dikter, fick han alltid en medlidsam axelryckning.

Skomakare, bliv vid din läst, fick han alltid höra, och det gjorde att han så småningom lärde sig att aldrig tala om för någon då han skrivit en dikt. Han gömde därför alltid det han skrivit

17

och hoppades att åtminstone någon gång komma i tillfälle att få visa dem för en eller annan som begrep sig på sådant.

Beslutet om att försöka en gång få se någon av sina dikter i tryck mognade så småningom, och den tidning, som han ansåg mest lämplig, tyckte han vara den revolutionära tidskriften »Facklan».

Han hade ofta hört talas om dess redaktör Stockman, och han hade fattat en viss sympati för honom, ty denne var förföljd av alla tidningar och skämtbladen hade honom avritad nästan varje vecka.

Den som är förföljd av alla har alltid rätt, hade Magnus hört en vis man säga, och därför kunde han ju antaga att denne Stockman även hade rätt, och att förföljelsen emot honom endast berodde på de ljusskyggas skräck för ljuset.

Det var en vacker vårkväll som Magnus styrde sina steg till denne mångomtalade mans bostad, vilken var belägen långt uppåt Birkastaden, där stadens husmassor i mörka tegelbataljoner gjorde sig redo att angripa landsbygden.

Här ute syntes hur stor staden var, och vilka enorma krafter som voro i rörelse för att skaffa den stora synderskan än större områden, som hon kunde breda ut sig över. Landsbygden måste lämna ifrån sig sina åkrar till tomter och

18

där plogar för en tid sedan skurit i den svarta myllan, där reste sig nu väldiga tegelkaserner, och de gråa bergknallarna, som så länge varit lekplatser för stadens småbarn, måste nu böja sina hjässor för dynamitens sprängskott.

Staden måste ha rum för nya hus, nya och breda gator, öppna torg och kvava fabriker, där tusenden och åter tusenden stackars människors liv skulle förspillas i lönlös längtan efter ljus och frihet, och i hopplöst arbete i nöd och elände.

Nu hade Magnus nått fram till det hus där redaktör Stockman bodde. Här stannade han en stund utanför och såg hur solen gick ned över Kungsholmens mörka fabriksmassor. Himlen i väster hängde röd som ett blodigt moln över arbetets stadsdel och från några skyhöga fabriksskorstenar vältrade en tjock och svart stenkolsrök. Det var vackert att se och Magnus tyckte att det liknade en afton före en revolution.

Så gick han upp i huset och stannade fem trappor upp, där en stor namnplåt visade att han stod utanför rätt dörr.

Här stannade han och flåsade ut, ty de många trapporna hade gjort honom så andfådd och trött att han knappast förmådde andas. Han hade även blivit så orolig för utgången av sitt ärende att han helst skulle ha velat vända genast. Men efter en stund tog han mod till sig, rätade sin böjda rygg och ringde på.

En medelålders dam med vänligt utseende

19

öppnade dörren och Magnus frågade om Stockman träffades.

Joho, det gjorde han, men han var så rysligt upptagen av sitt arbete, att besöket måste bliva kortvarigt.

Så släpptes Magnus in och efter ett ögonblick stod han inför landets mest skamfilade och förhånade man. Magnus hade efter tidningarnas beskrivningar tänkt sig honom som en råbarkad grobian, en med drängfasoner, som svor och gormade över allt och alla. I stället frapperades han från första ögonblicket av hans livliga gester, hans överdrivna artighet och hans nästan kvinnliga sätt att uppträda.

Magnus fick sätta sig ned och uträttade sitt ärende, genom att förläget ur rockfickan taga fram en av sina förhånade dikter.

Stockman tog emot den, och medan han läste igenom den, tog Magnus de böcker och bokhyllor i betraktande som uppfyllde väggarna från golv till tak. Så mycket böcker hade han aldrig trott, att en författare skulle behöva, och kunde inte heller förstå, att det var nödvändigt att läsa så mycket, för att kunna bliva någonting. Om så vore, skulle han aldrig kunna bliva det han drömde om. Men han hade ju tiden för sig, och då vore det kanhända inte så omöjligt, att icke även han en gång skulle bli lycklig nog att få läsa och studera sådana massor i tryck.

20

Fast nog hisnade nästan hans tanke inför en sådan djärv dröm.

Hans funderingar avbrötos plötsligt av Stockman, som hade läst dikten, och frågade, om han finge behålla den för sin tidning.

Om han fick, dugde den verkligen då?

Visst dugde den. Det var endast några stavfel samt ett par smärre oegentligheter som behövde rättas, annars dugde den rätt väl.

Det var nästan mer än vad Magnus hade väntat. Han ville tacka, och det var ej långt ifrån att icke tårarna av endast glädje hade kommit honom i ögonen. Så dugde han då verkligen till diktare, och hans innersta dröm skulle då en gång gå i fullbordan!

Stockman kunde visserligen icke betala något för dikten, tidningen var fattig, och alla bidrag brukade han få gratis av vänner och meningsfränder. Men längre fram, då tidningen kom på bättre fötter och om han fortsatte att skriva till honom, skulle han nog kunna påräkna något litet honorar, fast även då kunde han icke vänta sig så värst mycket.

Det gjorde ingenting, tyckte Magnus, ty han hade ju aldrig beräknat få betalt för det han skrev, och han kunde ju vara glad över att inte dikten hade blivit refuserad.

Så var då hans ärende uträttat och han gjorde sig redo att taga avsked och gå, men så hejdades han ay Stockman som bjöd honom på

21

en fin cigarr med maggördel, och samtidigt frågade han om Magnus icke tillhörde de revolutionära klubbarna.

-- Nej, det gjorde han icke.

Nå, då skulle han gå in och deltaga i arbetet, för det borde varje ung och intelligent arbetare göra.

Det lovade Magnus, om han dugde till det och om de ville ha honom ibland sig.

Stockman skulle om några dagar hålla ett föredrag i Folkets Hus, och då vore Magnus välkommen. Han skulle få en fribiljett om han klockan halv åtta den kvällen ville träffa Stockman i hallen.

Så fick Magnus gå, Stockman följde honom till dörren och tryckte hans händer åtskilliga gånger.

Då Magnus kom ut på gatan hade det redan börjat skymma och på gatorna lyste lyktornas långa paradlinjer. Utåt Karlberg gingo unga arbetare med sina kärestor och från en bergknalle gnällde ett handklaver en dansmelodi vid vilken några ungdomar dansade.

Kvällen var sval och vacker, ljumma vindar blåste och bortifrån skogarna och parkerna fördes en doft av barr och nyutsprungna blommor.

Aldrig hade Magnus känt sig så glad och överlycklig som nu, ty nu kände han att hans hemliga strävanden hade lyckats. Han tyckte

22

sig stark som aldrig förr och han kände sig lik den som erövrat riddarsporrarna.

Allt log emot honom och han kände sig som vän med alla.

Han gick med lätta och spänstiga steg, och så småningom kom han hem till den gränd i staden där han bodde. Här var det mörkt och skumt och de bägge lyktorna förmådde icke upplysa den trånga gränden, som vindlade sig fram mellan de höga husen som en smal klyfta genom mörka berg.

Den natten sov icke Magnus mycket, utan låg i stället vaken och drömde om det han i sin framtid skulle utföra. Han skulle dikta för sitt folk sånger som skulle väcka den slöaste, och han skulle sjunga om deras nöd genom sekler, om deras eviga elände. Solsången och stormsången och sången som skulle sjungas då de tågade in i Kanaans land.

Allt skulle han göra och han skulle kämpa med sin klass och bliva som en äkta son av den.

Och så insomnade han.