| 105 |
Stenberg.
Du blir väl särdeles förvånad då du får detta brev från mig, men jag är det ännu mer som kommit mig för att nedkasta dessa rader. Orsaken varför jag gjort det skall du snart få klart för dig, fast det är svårt nog att reda upp detta som har så många orsaker och till på köpet med så djupa rötter.
Först och främst vill jag underrätta dig att jag icke tänker deltaga i den tillämnade »expropriationen» och för det andra tänker jag hädanefter ge alldeles fan i ert anhang.
Så nu vet du det.
-- Varför? frågar du.
Ja, det skall du också få reda på, för jag hoppas att det kommer att göra dig gott och även de andra kamraterna om du vill vara av den vänligheten och läsa upp det för dem vid tillfälle.
Ser du, vi ha båda gått i anarkismens skola och det har efter alla tecken att döma icke bekommit oss väl.
| 106 |
Vi ha troligen lidit av hjärnuppmjukning eller någon annan sådan sjukdom, ty på annat sätt kan jag icke förklara våra hjärnors blöthet och vår ringa tankeförmåga. Vi ha trott allt vad vi hört på föredrag och det vi ha läst i böckerna. Allt ha vi slukat med god aptit utan att skilja det onda från det goda. Detta förhållande kan ju också ha berott på vår ringa skolbildning, vilket gjort att vi icke begripit bättre. Vi kunna därför vara glada att vi få skjuta en del av skulden på samhället som icke bättre fostrat sina barn, samt en del på våra förledare, men den största skulden bära vi själva, eftersom vi äro så pass gamla att våra hjärnor trätt i något så när tjänstgöring.
Vi har varit som barnungar som lekt med dockan revolutionen och hade vi varit i tillfälle till det skulle vi ha lekt bollspel med dynamitbollar.
För oss var ingenting omöjligt, trodde vi, och allt skulle vi göra. Vi trodde att samhället kunde sparkas omkull som man med en knäpp med fingret kastar omkull ett korthus.
Så trodde vi, så tänkte vi och det var ju endast drömmar och det var ju inte så farligt. Men då drömmar äro helvetesfantasier och hota att bliva verklighet, går det rakt åt fanders. Och då bör man draga öronen åt sig. Så har jag gjort och hoppas att andra gör likadant.
Vi lärde oss att samhället var ett
| 107 |
Håller detta streck?
Ja eller nej!
Du svarar ja.
Nå, låt mig då förklara mig en smula och reda upp de något så när klara begrepp om samhället, som jag på den allra sista stunden lyckats skaffa mig.
Att samhället är galet inrättat medger jag fortfarande och att det bör ändras till det bättre vill jag vara den första att erkänna.
Men vilka är det som bär skulden för att samhället är galet inrättat?
Är det överklassen?
Ja, delvis kanske, men inte helt och hållet. Jag tror, att du medger detta.
Men i så fall, är det varken du eller jag, överklassen eller underklassen som bär skulden till det nuvarande eländet, utan det är samhället som genom sin utveckling lett det därhän där vi nu stå.
När så är, ha vi då rätt att kalla överklassen för ett tjuvband, och våra motståndare för folkförrädare?
Nej, det ha vi inte.
Och ändå ha våra agitatorer, mot bättre vetande, predikat så, tills vi börjat tro att vi endast haft med tjuvar att göra. Det kallar
| 108 |
Men en sådan propaganda kan göra en del människor till verkliga tjuvar, och det är det som är den största faran.
Det vet du nog lika gott som jag, eller hur?
Men då ingen är skyldig, har vi ingen att anklaga, säger du, och på så sätt kunna vi ju icke ändra samhället.
-- Var du lugn, gosse, vi äro alla skyldiga, anklaga dig själv först, syna dig i sömmarna, straffa dig hårt, och revolutionera ditt inre jag, så kan du sedan ha rätt att anklaga andra, men icke förr.
Gör det och kom sedan tillbaka.
Magnus.
P. S.
Revolvern sänder jag dig tillbaka, men jag hoppas att du sänder den jämte bomben till arbetarerörelsens arkiv. Där kunna de ju göra någon nytta, såsom varning för vad en galen agitation kan åstadkomma.
D. S.
